Lycklig i Hemlighet ;)

Känns som om vi haft väldig otur för våran utredning har tagit otroligt lång tid. Jag ringde i Januari och visst först kändes det bra eftersom vi kommit igång... Men så va det 3 månaders väntetid innan vi fick första tiden.
Åh.... 3 månader är som en livstid i ett sånt här sammanhang!
Många tankar virvlade runt, Man blev nervös, rädd och otålig. Vad skulle de hitta??
Värsta skräcken som säkert alla tänkt i den här sitsen är att dom ska säga att något är fruktansvärt fel och - Ni kommer ALDRIG att kunna få egna barn!!

När vi äntligen fick en tid så va det ju bara prata som gällde... vilket bara gjorde mig ännu mer nervös. Man ville ju bara komma igång och få veta!
Killen fick med sig så han kunde lämna prov och jag va såklart helt fel i min cykel så jag fick vänta ytterligare en månad innan jag kunde lämna blodprov.
Lägligt nog så krånglade mensen just DEN månaden så jag fick inget utslag på ägglossnings stickorna!
Faaaaaaan varför just nu ??!
visste ju då innerst inne att blodprovet gick skit.

Nu va det vänta som gällde, på provsvaren.... Nervositeten steg och här va jag nog räddare än någonsin.
Ännu en månad gick,,, jag ringde flera gånger för att försöka få provsvaren men de "hade inte kommit än"
Grät varenda gång jag lagt på luren!
Höll på att bli helt galen när vi äntligen fick ett brev om att vi skulle komma båda två och gå igenom våra provsvar.
Detta va precis i rätt tid för blodprovs testet så jag ringde och bad dom göra ett nytt. För denna gången va jag säker på att jag haft ägglossning.
Nytt prov togs och äntligen skulle vi få veta....

I samband med besöket fick jag göra Ultraljud och sen kom domen...
ALLT SÅG BRA UT PÅ OSS BÅDA!....   VA ???

Jag bröt ihop på vägen hem. Konstigt kanske...?
Killen tyckte ju det här va världens bästa nyheter... och kunde lixom inte förstå varför jag va ledsen och tog det så negativt.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, tyckte det va så hemskt.
Om ingenting va fel så fanns det ju heller ingenting att laga. Just då ville jag bara att något vore galet och att man kunde fått något som hjälpte. Nu efteråt när jag hunnit smälta det så är jag såklart glad att vi är friska och SKA kunna få barn.
Men ändå undrar man ju. Hur kan vi vara friska men ändå går det ju inte?? Man förstår ingenting!
Något måste väl ändå vara fel eller ??  Annars borde vi väl lyckas med det som människan gjort i alla tider - fortplanta oss.

Okej så allt såg bra ut, vi va friska. Vår läkare tyckte att det vore onödigt med en spolning så hon skulle höra lite med sina kolleger och vi skickades hem. Sen kom Brevet. För att de ska kunna skicka oss vidare till fertilitets kliniken i göteborg så måste jag först göra en spolning av äggledarna. Wiiiihiii
Sista steget tänkte jag... gör det bara så det blir gjort så vi kan gå vidare!

Det va nu juni och läkaren hoppades att jag skulle hinna få en tid innan det blev semester.... Tror ni att jag fick det ?  Såklart Inte !!
Här kom min nästa STORA gråtattack. Fick ingen tid i juni och läkaren bad mig återkomma i augusti. Jag trodde jag skulle självdö! 3 månader till... Hela jävla sommaren !! Finns inte ord på hur ledsen jag va... att jag som led så av detta varenda dag, skulle grina mig igenom hela sommaren medans läkar jävlarna skulle ha semester och sola & Bada! Kändes som om ingen ens ville försöka hjälpa mig. Kände mig ensammast i världen!

Sen blev det då sommar och jag tänkte att okej detta kanske är våran chans... klarar vi det nu själva så slipper jag den hemska spolningen och allt annat helvete!....
MEN Sommaren kom och sommaren gick. Och lika ogravid är jag idag.

Ringde i augusti för en ny spolnings tid, men läkaren som ska göra den va fortfarande på semester... -Tyvärr du får försöka igen nästa månad
Gaaaaaahhhh!!!!  GRÅT ATTACK IGEN!!!
Börjar bli van nu, att ingenting går som jag vill, att ingen vill hjälpa mig/oss.

Så här sitter jag nu, 9 månader efter utredningens start. 9 månader ja jag skulle kunnat haft min bebis här nu.
Mensen ska komma om en vecka, kanske lite längre och då ska jag ringa igen för att boka tid för spolningen.
Får jag ingen tid denna månaden heller så blir jag nog tokig. Har väntat över 4 jävla månader på att få göra den här skiten. Vänta så länge på något som verkar vara så hemskt och smärtsamt. Fy jag är livrädd inför detta och ser inte fram emot det, men jag gör det som måste göras.
Gör ju inte saken bättre att jag läste "Min Högsta Önskan´s" blogg inlägg om hennes spolning. hehe... visst hade jag förstått att det skulle vara hemskt men OH!... Nu är jag verkligen förberedd på det VÄRSTA!

ja ja... så ser situationen ut och spolning nästa... * längtar* Hrm...

OFRIVILLIGT BARNLÖSA - ja så lyder domen om nu inget visas vid spolningen.

                                                                                                             FY FAN !!