avtrubbad
måste säga att jag känner mig ganska avtrubbad inför ivf:et.... så att jag till och med glömde ringa sahlgrenska när mensen kom...
Men nu har jag i alla fall pratat med dom och det blir sista försöket innan jul.
Spraystart 12 november och sen kommer det rulla på.
Känns konstigt att jag är så känslolös just nu ?
De andra gångerna har jag varit super taggad och räknat ner dagarna, men nu känner jag ingenting!
Vill hellst försöka glömma bort det helt och hållet.
Önskar att man kunde få in det i vardagen så man glömde bort det, men tror att så fort vi börjar med sprayen så kommer det väl krypande.....
Jag har börjat gå ut på helgerna igen.... känner mig mer levande då... som om jag va 22 eller nåt och inte ett enda problem i hela världen.... Det hjälper mig just nu att överleva.
Men samtidigt får jag den där känslan att "såhär skulle man ha det" jag får känslan av att jag vill gå tillbaka.... att jag vill lämna det här livet som jag lever just nu, trycka på paus knappen, börja med mina p-piller igen för att slippa oroa mig över mensrubbningar, lämna allt och bara leva !!
Låter kanske lite som en livskris, men livet som det är nu tycker jag inte om.... jag vill ha antingen det ena eller det andra.... party livet där inga problem finns, där allt bara är roligt, eller familjelivet som i mina ögon är meningen med livet och helt underbart !
Men det här mellantinget som vi lever i just nu, det tar död på mig.
Jag vill inte titta tillbaka sen på livet och känna att jag slösade bort mina bästa år.....
för all den här väntan och längtan känns verkligen bara som slöseri med tid....
Det är ju inte ett värdigt sätt att leva att bara invänta nya behandlingar ?.....
Jag vet precis vad du menar med att vilja trycka på pausknappen. Ibland önskar jag att jag inte ville ha barn. Då skulle jag resa mer tex, men eftersom barnen lyser med sin frånvaro är det ju dumt att leva som om att man redan var förälder. Men det är svårt när man längtar och förbereder sig för det liv man så gärna vill ha, man blir lätt lite splittrad. Lycka till med kommande IVFet.
Precis!!
Ja tänk om man kunde slippa leva livet mitt emellan.
Har samma känsla, fast jag inte är i närheten av att dra igång något försök ännu. Men jag letar efter paus-knappen.
Du har fått en award hos mig
Kram
Såklart att livet har en meningn även utan barn....men när man gör det vi gör (IVF:ar) så kan dt vara enormt svårt att hitta meningen utan barn. Det är ju lixom all focus på barn för oss, en enda lång jä**a väntan på barn, via väntan på spraystart, på mens, på sprutstart, på äp, på et, på plus, på förlossning....
kram ninna
Jag förstår exakt hur du känner dig! För nåt år sen ville jag typ bli tonåring igen, eller iaf 20, leva livet, ha kul med tjejkompisarna, fest o glatt humör. Att leva det livet nu när man e 33 vill jag absolut inte, dessutom har ju alla mina kompisar familj så det finns ju ändå ingen o partaja med. Nä det va det där okomplicerade livet jag ville ha tillbaka.
För som det va då och även e nu så är det bara ett mellanting, inte party och inte familjeliv. Vad e det för liv?!
Det e det här som folk som inte begriper ofrivillig barnlöshet behöver fatta. De tror fattar inte att det e en livskris, de tror att man bara kan glömma det och leva vidare. Eller som de brukar säga, det e bara o adoptera det finna miljoner barn i världen som behöver en familj. Ja tjena!
Jag tycker precis som du, o har gjort sen jag va liten, att barn o familj e meningen med livet.
Jag tycker att allt som får dig att må lite bättre och tänka mindre på det jobbiga kring ivf är värt att ägna sig åt. Sen får det ju såklart inte bli för mycket, men lev och må bra så mycket du kan tycker jag.
Kram!
