är detta ett skämt ???
Jag sitter här helt förtvivlad med tårarna rinnande längst kinderna, jag vet inte vart jag ska ta vägen !?
Det blev såklart MINUS igen !! :(
Jag förstår inte...?? Jag förstår ingenting ??
Hur kunde det bli minus IGEN ????
Kan inte fatta det ? Inte nog med att det va ett perfekt embryo.... det va TVÅ !
Vart är dom ?? Jag känner mig helt tom !
Kan inte förstå att dom inte är kvar!
Om det inte gick denna gången med två topp embryon... (ordet jackpot uttalades juh) då kan det väl aldrig gå??
Vi har väldigt svårt att smälta det här och det gör mig så ont att E är så ledsen !
Denna gången tog hårdast på honom och jag känner mig så jävla skyldig och jag har aldrig känt mig så dålig i hela mitt liv !
Vi har total misslyckats och det äter upp mig innifrån !
Tredje gången gilt MY ASS !!!!
Hur går man vidare lixom, kommer vi kunna resa oss denna gången ? Och den viktigaste frågan.... kommer vi att kunna resa oss tillsammans ??
Vi mår så jävla dåligt idag att jag känner för att läggas in !
Vad ska vi göra i vårat liv om vi aldrig kan få barn ??
Just nu så slösar vi ju bort de "bästa" åren i våra liv på att bara vänta och vänta !
Och kommer vi klara att hålla ihop..? Vad finns det för anledningar att hålla ihop om vi ALDRIG kan bli en familj ??
Jag tycker så synd om E som har dragit nitlotten att vara med mig!
Det kan inte vara roligt att vara ihop med en zombie hela tiden.... de senaste åren har ju varit fruktansvärda.
Jag har gått på hormoner i sammanlagt 5 månader sen januari.... humörsvängningar hela tiden och sen den arga ledsna personen efter våra tre misslyckanden som aldrig försvinner ! Hur ska han orka stanna hos mig??
Hur ska jag orka leva med mig själv ??
Det finns ingen revanch känsla alls, eftersom det känns som om det inte finns något mer att göra!
Att gå upp och sätta in progsteronet i morses gjorde att jag ville gråta.... helt meningslöst, men jag kan inte sluta och få mensen nu.... det går bara inte, jag måste hinna jobba mina dagar först.... kan inte sjuka mig första veckan, det är inte acceptabelt ! Så gör man bara inte !
Jag är livrädd för att få mensen denna gången, det kommer göra så jäkla ont !
Om vi ändå bara hade fått en diagnos.... Om någon sagt att äggen va dåliga så kunde vi använda ett donerat ägg.... om spermierna va dåliga så kunde vi använda någon annans.... Men detta att inte veta något ! Att inte veta om det någonsin kommer lyckas, det driver mig till vansinne.
Vad är det då som händer ?? Varför fastnar det inte ? Är det min livmoder som är helt röten innombords ? Eller vad är det som gör att det inte fastnar ?? Jag måste få veta !
Jag har gråtit precis hela dagen, och börjar undra om tårarna aldrig tar slut!
Vilken kamp det är för oss att bara leva..... helt sjukt !
Jag undrar lixom vad man har gjort för att straffas såhär?? Okej om jag hade varit en hemsk person som gjort fruktansvärda saker, mördat någon... men varför straffas JAG ?? Jag har aldrig gjort något... jag tycker att jag är en snäll person som förtjänar något bra ! Men tydligen straffas jag ju för något !
Orkar inte mera nu.... här tog det bara stopp !
Mitt hjärta är för trasigt för att lagas nu !
Vet precis hur ni känner er, har gått igenom samma sak. Vi hade också de bästa förutsättningarna, inga bakomliggande orsaker, ändå funkade det inte. Men fortsätt kämpa, ge inte upp även om det känns för j-igt. För oss funkade det den fjärde gången, kanske för er också...hoppas ni orkar kämpa vidare!
Åh vännen! Jag är så ledsen för er skull! Förstår att det känns så oerhört tungt och svart just nu. Men ni kommer att resa er tillsammans. Fastän det inte känns som det just nu så kommer ni att gå vidare som ett par och tillslut kommer ni att få barn. Fast just nu är det okej att må skit, det måste man nog för att kunna ta nya tag och gå vidare. Det kommer att kännas bättre tilslut. Se bara till att ta hand om varandra och gråt inte på varsitt håll.
Tänker på er! Kramar
Åhneeej! Jag är hemskt ledsen!!! :(
Varför funkar det så dåligt denna skitmånad?! Det måste vara värsta månaden någonsin.
Fyfan säger jag om allt!
Stor kram till dig/er!
Jag ärså bra på att peppa men tycker att det är svårt att ge tröst i skrift.
Vännen , jag tänker så på dig och E.
Varm Varm kram, ta hand om varnadra.
Kämpa på!!Ni kommer att bli föräldrar,inget fall är hopplöst!!
Jag är så ledsen för er skull! Vilket jävla skit! Ge inte upp! Många kramar
Jag smärtar inombords och gråter för er skull, det var ju er tur nu, denna gång skulle ni ju få ett vackert pluss.
Förstår att du vill ge upp, det smärtar så man går sönder. Men härda ut. Blekt sagt, men tiden läker faktiskt lite grann. Denna känslomässiga berg och dalbana vi genomlider tär mycket på oss, varandra. TAppa inte bort varandra på vägen.
VILA UT, GRÅT UT, VA ARG, BLI FÖRBANNAD! Sedan blir det faktiskt ljusare igen...även om det verkligen inte känns så nu eller på ett tag framöver.
Sänder varma styrkekramar till er båda :-)
Kram Ninna
Neeeej! Jag som var så inställd på att detta skulle leda till er största lycka. Nu sitter jag här helt matt och ledsen. Men ge inte upp! Kämpa vidare när orken kommer tillbaka!
Lång varm kram till dig och din E! / SmultronEtt
Men vad är detta för en månad? Det verkar bara gå åt pipan för alla. Jag är så ledsen för er skull. Gråt och skrik ut din sorg och ta ledigt från jobbet!
Lider så med dig o känner din sorg! Ovissheten är värst! Att inte veta! Jag tror på er! Ta den tid ni behöver nu o bearbeta detta, sen jäklar ger ni kroppen vad den tål! Det bara ska gå!!!!
Vill bara ge dig en stor stor styrkekram! Många kramar från en till som haft ett helvete men som det plötsligt vänt för!
Fan vilken minusmånad alltså! Storkramar åt dig!!!
Ja, det är verkligen skit och skit och skit! Vi har inte gjort något för att straffas med den här kampen. Det är bara så att vi behöver den här erfarenheten av någon anledning. Vi kommer att ha nytta av den längre fram i livet.
Du frågar vad det finns för anledning att hålla ihop om ni inte kan bli en familj. Men kära du, ni är redan en familj. Ni två är en familj. Om än decimerad. Jag vet att det inte känns fullständigt, och det är pest. Anledningen att hålla ihop är ju att ni älskar varandra och vill vara tillsammans resten av livet, eller hur? Ni får inte glömma varandra i all den här skiten!
Varm kram
Jag är så ledsen för er skull nu. Ta hand om varandra!
Stora styrkekramar!
ja, det är en jälva skitmånad det här... skickar med en liten kram och lite tröst
Så tråkigt att höra :( kram
NEJ! Så tråkigt! Tänker på dig!
Nej, så här skulle det ju inte gå! Tycker däremot inte att ni ska ge upp, det finns de som lyckas på fjärde, sjätte försöket etc. Var så ledsna som ni behöver nu så kanske revanschkänslan kommer. Och det är klart att ni ska hålla ihop! Stor kram.
Jag har följt din blogg ett tag...
Jag beklagar verkligen det som hänt!
Ni kommer att resa er upp och vara starkare än någonsin, båda två. Se bara till att prata med varandra och ta hand om varandra, det kan vara lätt att glömma i ledsna stunder.
Kram
Har följt hela din blogg, och höll tummarna stenhårt, blev så himla ledsen för eran skull, det skulle ha blivit ett plus, men som sagt va, ge aldrig upp!! Ni kommer bli föräldrar!! kram J
neej! har följt er ett tag nu och jag trodde att ni skulle lyckas denna gång! Är ledsen för er skull! Gråt och ta hand om varandra, sörj..sen kommer ni orka ta nya tag. ni kommer att lyckas!
kram
Vet inte vad jag ska skriva till dig som hjälper i denna stund förutom att jag vet precis hur du känner dig.
Ivf-cirkusen är skoningslös och man slungas verkligen mellan hopp och förtvivlan. Man hamnar så långt ner i botten så man knappt kommer upp igen.
Människan är dock otrolig och man klarar faktiskt det mesta.
Tillåt er att vara ledsna. Det måste ni få vara.
Många tankar till dig och din man. Ta hand om varandra.
Så ledsen för er skull. Lider så mycket med er, för jag kände också sån förtvivlan vid vårt tredje misslyckade IVF. På något sätt bygger omvärlden upp sån tro på den där tredje gången. "De flesta lyckas inom tre försök". Vet hur det känns att tillhöra en minoritet av minoriteten - orättvist!!
Jag hoppas ni tar hand om varandra. Jag skulle aldrig önska någon att gå igenom vad vi och ni gått igenom, men om man klarar det tillsammans så går man starkare ut ur det. Kantstötta, ärrade, lite bittra, ödmjuka men också starkare och mer rädda om varandra och det man har. Men som sagt, självklart skulle man hellre önska att man var superfertil istället för oförklarligt barnlös.
Livet är jädrigt orättvist, men ni ska veta att ni inte är ensamma (kanske klen tröst) och att vi är flera som genomgått ungefär detsamma som ni gör nu. Själv har jag och min man varit tillsammans i tio år, gifta i tre, försökt fått barn i sex år, gjort otaliga hormonbehandlingar, inseminationer, IVF och FET utan resultat. Och det har varit och är jobbigt, men vi har hållit ihop och dagarna när vi skrattar är nu faktiskt många fler än vi är ledsna. Och nu ska vi antagligen bli föräldrar, genom adoption!
Det går att leva vidare tillsammans, det är jobbigt men det går, det gör det! Håll ut, håll om varandra, ni klarar det!
Det är fruktansvärt att behöva genomgå behandlingarna utan ett enda litet ynka plus. Vi körde 4 försök innan vi gick vidare. Jag hoppas att ni håller ihop trots allt. Störst av allt är kärleken. Ni kommer att bli föräldrar!
Jag blir så ledsen av att läsa detta. Finner inga ord. Ni förtjänar ett plus! Tänker på er.
KRAM!
Tänker på er och skickar en stor kram till er båda!
KRAM
