irriterande
Mitt i all denna lycka så fick jag igår reda på att jag inte kommer ha nåt jobb att gå tillbaka till.
Det känns minst sagt piss !
Eftersom jag får så otroligt lite i föräldrapenning hade jag och E bestämt att jag skulle börja jobba 2 dagar i veckan efter nyår. Då är skruttan bara 4 månader :(
Men jag kände att det ändå va en bra lösning - hellst skulle jag aldrig mer jobba i hela mitt liv, bara vara hemma med min lilla älskling för alltid.
Nu visade det sig att våra planer sket sig totalt och jag har ingen aning alls vad jag ska göra ?
Ska jag börja på noll nu ? Börja söka jobb ?
och vem fasen skulle vilja anställa någon som bara vill jobba 2 dagar i veckan ett bra tag.... Fan!
Visste att livet va lite för bra just nu.
Jag vill inte att detta ska förstöra min underbara tid hemma med lill skruttan, jag vill inte ha detta liggandes i bakhuvudet hela tiden nu.
Om nån har nåt tips om hur man kan tjäna en extra slant så lyssnar jag gärna :)
Annars går allt bra här hemma, lill fisen är glad för det mesta och jag smälter varje morgon av hennes små leenden :)
Det känns minst sagt piss !
Eftersom jag får så otroligt lite i föräldrapenning hade jag och E bestämt att jag skulle börja jobba 2 dagar i veckan efter nyår. Då är skruttan bara 4 månader :(
Men jag kände att det ändå va en bra lösning - hellst skulle jag aldrig mer jobba i hela mitt liv, bara vara hemma med min lilla älskling för alltid.
Nu visade det sig att våra planer sket sig totalt och jag har ingen aning alls vad jag ska göra ?
Ska jag börja på noll nu ? Börja söka jobb ?
och vem fasen skulle vilja anställa någon som bara vill jobba 2 dagar i veckan ett bra tag.... Fan!
Visste att livet va lite för bra just nu.
Jag vill inte att detta ska förstöra min underbara tid hemma med lill skruttan, jag vill inte ha detta liggandes i bakhuvudet hela tiden nu.
Om nån har nåt tips om hur man kan tjäna en extra slant så lyssnar jag gärna :)
Annars går allt bra här hemma, lill fisen är glad för det mesta och jag smälter varje morgon av hennes små leenden :)
6 veckor
Tiden går alldeles för fort och vi har nu haft vår skrutta hos oss i 6 veckor.
Hon växer och blir större varje dag, hon har gått upp ca 700 gram sen hon föddes.
Hon är väldigt stadig i nacken för att vara så liten, och nu har hon även börjat le mot oss :)
Hon är som extra glad och go på morgonen och kvällen då hon bara ligger och ler och "pratar" med oss.
Vi har fått ett underbart barn som nästan aldrig skriker, hon är superduktig och sover i sin egna säng varje natt.
hon skriker inte ens när hon vill ha mat på natten, då vaknar jag endast av att hon små gnyr och ligger och suger på sina händer.
Hon sten sover om vi åker bil, eller om vi är ute med vagnen.
Hickan hon hade i magen har stannat kvar, så minst 2 gånger om dagen är det hicka dax.
Tänk att det va denna lilla filur som hickade där inne :)
Vi provade baby björn selen första gången idag och det gick väl sådär, hon tyckte inte alls om att sättas fast i den men efter en stund somnade hon så den kanske kan funka i framtiden? Tror hon är lite för liten fortfarande då det känns som om hon hängde som en hösäck.
Testade även baby gymmet nu när hon är lite mer "med" med blicken och det kommer nog oxå bli en riktig favorit i framtiden !
Jag längtar så tills man får börja på baby sim, det ska bli riktigt roligt!
Hon växer och blir större varje dag, hon har gått upp ca 700 gram sen hon föddes.
Hon är väldigt stadig i nacken för att vara så liten, och nu har hon även börjat le mot oss :)
Hon är som extra glad och go på morgonen och kvällen då hon bara ligger och ler och "pratar" med oss.
Vi har fått ett underbart barn som nästan aldrig skriker, hon är superduktig och sover i sin egna säng varje natt.
hon skriker inte ens när hon vill ha mat på natten, då vaknar jag endast av att hon små gnyr och ligger och suger på sina händer.
Hon sten sover om vi åker bil, eller om vi är ute med vagnen.
Hickan hon hade i magen har stannat kvar, så minst 2 gånger om dagen är det hicka dax.
Tänk att det va denna lilla filur som hickade där inne :)
Vi provade baby björn selen första gången idag och det gick väl sådär, hon tyckte inte alls om att sättas fast i den men efter en stund somnade hon så den kanske kan funka i framtiden? Tror hon är lite för liten fortfarande då det känns som om hon hängde som en hösäck.
Testade även baby gymmet nu när hon är lite mer "med" med blicken och det kommer nog oxå bli en riktig favorit i framtiden !
Jag längtar så tills man får börja på baby sim, det ska bli riktigt roligt!
Min Förlossning.
Måste börja med att säga att hela förlossnings dagen är lite luddig för mig. Det är knappt så att jag kommer ihåg detaljer mellan all smärta och dimman från lustgasen men ska försöka knepa ihop min historia.
Jag hade ju inte kännt av någonting alls dagen innan, inga tecken på att det skulle vara något på gång. Inga sammandragningar eller några andra känningar.
Vaknade 20 över 1 på natten och kände den här "mensvärks" känslan som många pratat om. Gick på toaletten och försökte sen somna om, märkte att smärtan återkom med jämna mellanrum men va så trött så jag tror jag slummrade lite mellan. Vaknade till många gånger den kommande timman av dessa "värkar/sammandragningar" och i min trötthet så började jag försöka klocka dom. skulle gissa på att dom kom med ca 10 minuters mellanrum.
Jag kanske hade ca 6 st på en timma.
Sen efter den timman tyckte jag genast att det kändes starkare, tror jag låg kvar i sängen en stund till innan jag väckte E.
Oj jösses vad han började springa omkring... han skulle packa väskan med det sista och vi försökte börja klocka värkarna, vilket visade sig svårare än vad jag hade trott. Vi försökte klocka dom med ett program på datorn, men halvnervös som E va så blev det bara fel och jag kunde inte koncentrera mig. Han frågade stup i kvarten om vi skulle åka in och jag ville hela tiden vänta för man hade ju hört att det skulle ta såå lång tid.
Ville absolut inte bli hemskickad.
Men plötsligt tilltog värkarna och jag kände att nu måste jag få hjälp, redan här börjar minnesluckorna.
E sprang ut och körde in bilen samtidigt som han ringde förlossningen. Under tiden försökte jag få på mig kläder mellan värkarna och det kändes som om dom kom hela tiden.
Bilresan va en enda lång värk kändes det som, blundade nästan hela vägen, gick in i mig själv och försökte andas och intala mig själv att snart får jag hjälp.
Tittade upp nån gång emellanåt och minns att jag va så tacksam över att det va natt, att det bara va vi som va ute på vägarna så vi inte hamnade i nån bilkö eller nåt.
När vi äntligen kom fram parkerade E bilen mitt framför förlossnings dörren, nu gjorde det rejält ont och vi glömde allt. Min väska med id kort och papper som skulle med till förlossningen blev kvar i bilen. Vi ville bara in !
Eftersom det va natt så fick vi stå och ringa på port telefonen och jag tyckte det tog en evig tid innan dörren öppnades.
Här började jag känna att jag inte kunde gå, ville bara att nån skulle komma och hämta mig med rullstol eller nåt, men ingen människa sågs till så jag fick gå hela vägen och satte mig överallt när värkarna kom. Nu han jag knappt resa mig innan nästa kom.
Så kom vi då äntligen in och jag trodde verkligen att hjälpen va nära men det dröjde allt en stund till.
Nu tyckte jag att det va outhärdligt... värkarna gjorde nåt så fruktansvärt ont och kom precis hela tiden, knappt så jag han ta nya andetag emellan.
Jag undersöktes och sköterskan sa att jag va öppen 3-4 cm. Hon sa även att det va igång och att vi skulle få ett rum. Sen gick hon.
Jag minns att jag fick smått panik eftersom hon lämnade oss. Jag hade ju så ont och ville verkligen få hjälp.
Efter ett par värkar till fick vi ett rum och E frågade om det va okej att att han gick iväg och flyttade bilen och hämtade våra saker.
Han gick iväg, sköterskan satte ctg på mig och sen va hon oxå tvungen att gå. Så där satt jag helt ensam, halvt panikslagen och fortfarande inte fått nåt för smärtan. Gud va man kände sig hjälplös.
Efter en stund till så kom då den barnmorskan som blev "våran" även E kom tillbaka och jag fick testa lustgasen.
Besvikelsen va stor då jag inte tyckte att jag kände något, dessutom blev jag illamående av den då den luktade och smakade plast :/
Även om jag inte tyckte att lustgasen hjälpte något så gjorde den nog det ändå, för man blev snabbt besatt av den. Känslan att jag inte skulle klara en värk utan den.
Men man trodde ju att den skulle minska smärtan.
Nu kom värkarna verkligen precis hela tiden och jag kunde inte ligga ner för det gjorde för ont, jag skrek om epiduralen men när barnmorskan undersökte mig va det fortfarande bara ca 4 cm öppet.
För tidigt för den bedövningen.
Vi bestämde att jag skulle försöka sitta upp på en stol, det gjorde allt för ont att sitta så jag halvsatt med ena skinkan längst ut på stolen med E sittande på golvet framför mig så lutade jag mig över honom varje värk.
Det va guld värt, jag hade aldrig klarat det utan E.
Strax efter ändrade värkarna styrka och jag fick ett jäkla tryck neråt.
Plötsligt satt jag där på stolen och krystade... Fick rejäla krystvärkar och verkligen bad om epiduralen.
Fort upp i sängen igen för undersökning, krystvärkarna fortsatte komma och barnmorkan bad mig att hålla emot - inte det lättaste kan jag meddela :)
Nu va det öppet ca 8 cm om jag inte minns fel, och enligt barnmorskan så ville bebisen ut nu.
Jag fick ännu mer panik för jag ville ju inte total spricka och såpass kom jag ihåg att man SKA vara öppen 10 cm innan bebisen är välkommen ut.
Jag fortsatte böna och be om bedövningen och nu säger plötsligt sköterskan att det va försent för den !!!
Just i samma stund kom läkaren som skulle lägga bedövningen, så han står redan med alla grejjer i dörren.
Hon ber mig avgöra om dom ska lägga den eller inte, att den troligtvis inte kommer hjälpa då det egentligen är för sent. Men i mitt i all denna smärta så vill jag verkligen ha den ändå
Det sätts en skalp elektrod på skruttans huvud och epiduralen läggs. Jag känner i stort sett ingenting när dom lägger den, kanske eftersom jag samtidigt hade såna enorma värkar att jag bara försökte överleva.
När bedövningen är lagd blev jag återigen besviken för jag trodde verkligen att smärtan skulle minska. Men det enda jag kände va att båda benen domnade bort. Den där äckliga kryp känslan i benen som om dom sover.
MEN det bedövningen gjorde för mig va att stanna upp det hela litegranna... från att värkarna kom ungefär varenda minut kanske jag nu fick någon extra minut emellan där jag plötsligt kunde öppna ögonen och andas vanligt. Just då hade det vart skönt med typ 10 minuters mellanrum eller nåt för att hämta krafter men jag fick nöja mig med den där minuten. Plötsligt såg jag hur barnmorskan såg ut och sa "hej" till henne första gången ;) hehe, jag kunde även säga några ord till E för första gången.
Värkarna fortsatte och jag blev mer och mer rädd för mina egna skrik, det va vrål från underjorden och jag blev nästan förvånad att jag kunde få fram såna ljud. Skrek fortfarande i masken så det dämpades ju lite i alla fall.
Strax blev det dax för krystvärkar för hela slanten. även där hade jag missuppfattat det hela, jag trodde att det va slutfasen, att man hade ca 5 st krystvärkar och sen äntligen skulle det vara klart.... men icke, tror jag hade krystvärkar i säkert en timma och dom kändes kan jag lova.
Någongång här stack barnmorskan hål, så vattnet kom. Jag kände ingenting av det.
Sen kom äntligen slut klämmen då, krystvärkarna va fruktansvärda där mot slutet och det kändes verkligen som om man skulle bajsa på sig. "Nu ser jag svarta lockar" hörde jag barnmorskan ropa ett antal gånger, och jag började må illa när jag tänkte på att huvudet antagligen klämdes fram och tillbaka där.
Mitt i en enorm krystvärk så började jag spy oxå - kan tillägga att jag kände mig äckligast i hela världen just då.
Sen tog jag i med krafter jag aldrig anade att jag hade, och det sved till nåt enormt, en riktigt brännande känsla som om det faktiskt brann där nere, och plötsligt slängdes en skrynklig liten underbar varelse upp på mitt bröst.
Plötsligt kunde jag öppna ögonen igen, tittade på E som bara grät.
Där glömde vi allt, glömde fråga om hon va frisk om hon hade tio fingrar tio tår?, glömde fråga om det va en flicka eller pojke... ingenting spelade längre nån roll.... Nu va hon ÄNTLIGEN här !!!!!
Förlossningen tog 5 timmar från att vi kom in till sjukhuset, det va det häftigaste jag upplevt i hela mitt liv och jag har inte varit utan min underbaraste flicka i mer än 5 minuter sen hon kom!
förstår nu efteråt att det va något av en dröm förlossning jag hade och om vi välsignas med syskon till skruttan så kommer jag garanterat göra det igen!
Precis idag har vi haft henne i en månad hos oss och jag förstår inte hur vi kunnat leva utan henne?!
Älskar henne så mycket att det gör ont ! :)
Jag hade ju inte kännt av någonting alls dagen innan, inga tecken på att det skulle vara något på gång. Inga sammandragningar eller några andra känningar.
Vaknade 20 över 1 på natten och kände den här "mensvärks" känslan som många pratat om. Gick på toaletten och försökte sen somna om, märkte att smärtan återkom med jämna mellanrum men va så trött så jag tror jag slummrade lite mellan. Vaknade till många gånger den kommande timman av dessa "värkar/sammandragningar" och i min trötthet så började jag försöka klocka dom. skulle gissa på att dom kom med ca 10 minuters mellanrum.
Jag kanske hade ca 6 st på en timma.
Sen efter den timman tyckte jag genast att det kändes starkare, tror jag låg kvar i sängen en stund till innan jag väckte E.
Oj jösses vad han började springa omkring... han skulle packa väskan med det sista och vi försökte börja klocka värkarna, vilket visade sig svårare än vad jag hade trott. Vi försökte klocka dom med ett program på datorn, men halvnervös som E va så blev det bara fel och jag kunde inte koncentrera mig. Han frågade stup i kvarten om vi skulle åka in och jag ville hela tiden vänta för man hade ju hört att det skulle ta såå lång tid.
Ville absolut inte bli hemskickad.
Men plötsligt tilltog värkarna och jag kände att nu måste jag få hjälp, redan här börjar minnesluckorna.
E sprang ut och körde in bilen samtidigt som han ringde förlossningen. Under tiden försökte jag få på mig kläder mellan värkarna och det kändes som om dom kom hela tiden.
Bilresan va en enda lång värk kändes det som, blundade nästan hela vägen, gick in i mig själv och försökte andas och intala mig själv att snart får jag hjälp.
Tittade upp nån gång emellanåt och minns att jag va så tacksam över att det va natt, att det bara va vi som va ute på vägarna så vi inte hamnade i nån bilkö eller nåt.
När vi äntligen kom fram parkerade E bilen mitt framför förlossnings dörren, nu gjorde det rejält ont och vi glömde allt. Min väska med id kort och papper som skulle med till förlossningen blev kvar i bilen. Vi ville bara in !
Eftersom det va natt så fick vi stå och ringa på port telefonen och jag tyckte det tog en evig tid innan dörren öppnades.
Här började jag känna att jag inte kunde gå, ville bara att nån skulle komma och hämta mig med rullstol eller nåt, men ingen människa sågs till så jag fick gå hela vägen och satte mig överallt när värkarna kom. Nu han jag knappt resa mig innan nästa kom.
Så kom vi då äntligen in och jag trodde verkligen att hjälpen va nära men det dröjde allt en stund till.
Nu tyckte jag att det va outhärdligt... värkarna gjorde nåt så fruktansvärt ont och kom precis hela tiden, knappt så jag han ta nya andetag emellan.
Jag undersöktes och sköterskan sa att jag va öppen 3-4 cm. Hon sa även att det va igång och att vi skulle få ett rum. Sen gick hon.
Jag minns att jag fick smått panik eftersom hon lämnade oss. Jag hade ju så ont och ville verkligen få hjälp.
Efter ett par värkar till fick vi ett rum och E frågade om det va okej att att han gick iväg och flyttade bilen och hämtade våra saker.
Han gick iväg, sköterskan satte ctg på mig och sen va hon oxå tvungen att gå. Så där satt jag helt ensam, halvt panikslagen och fortfarande inte fått nåt för smärtan. Gud va man kände sig hjälplös.
Efter en stund till så kom då den barnmorskan som blev "våran" även E kom tillbaka och jag fick testa lustgasen.
Besvikelsen va stor då jag inte tyckte att jag kände något, dessutom blev jag illamående av den då den luktade och smakade plast :/
Även om jag inte tyckte att lustgasen hjälpte något så gjorde den nog det ändå, för man blev snabbt besatt av den. Känslan att jag inte skulle klara en värk utan den.
Men man trodde ju att den skulle minska smärtan.
Nu kom värkarna verkligen precis hela tiden och jag kunde inte ligga ner för det gjorde för ont, jag skrek om epiduralen men när barnmorskan undersökte mig va det fortfarande bara ca 4 cm öppet.
För tidigt för den bedövningen.
Vi bestämde att jag skulle försöka sitta upp på en stol, det gjorde allt för ont att sitta så jag halvsatt med ena skinkan längst ut på stolen med E sittande på golvet framför mig så lutade jag mig över honom varje värk.
Det va guld värt, jag hade aldrig klarat det utan E.
Strax efter ändrade värkarna styrka och jag fick ett jäkla tryck neråt.
Plötsligt satt jag där på stolen och krystade... Fick rejäla krystvärkar och verkligen bad om epiduralen.
Fort upp i sängen igen för undersökning, krystvärkarna fortsatte komma och barnmorkan bad mig att hålla emot - inte det lättaste kan jag meddela :)
Nu va det öppet ca 8 cm om jag inte minns fel, och enligt barnmorskan så ville bebisen ut nu.
Jag fick ännu mer panik för jag ville ju inte total spricka och såpass kom jag ihåg att man SKA vara öppen 10 cm innan bebisen är välkommen ut.
Jag fortsatte böna och be om bedövningen och nu säger plötsligt sköterskan att det va försent för den !!!
Just i samma stund kom läkaren som skulle lägga bedövningen, så han står redan med alla grejjer i dörren.
Hon ber mig avgöra om dom ska lägga den eller inte, att den troligtvis inte kommer hjälpa då det egentligen är för sent. Men i mitt i all denna smärta så vill jag verkligen ha den ändå
Det sätts en skalp elektrod på skruttans huvud och epiduralen läggs. Jag känner i stort sett ingenting när dom lägger den, kanske eftersom jag samtidigt hade såna enorma värkar att jag bara försökte överleva.
När bedövningen är lagd blev jag återigen besviken för jag trodde verkligen att smärtan skulle minska. Men det enda jag kände va att båda benen domnade bort. Den där äckliga kryp känslan i benen som om dom sover.
MEN det bedövningen gjorde för mig va att stanna upp det hela litegranna... från att värkarna kom ungefär varenda minut kanske jag nu fick någon extra minut emellan där jag plötsligt kunde öppna ögonen och andas vanligt. Just då hade det vart skönt med typ 10 minuters mellanrum eller nåt för att hämta krafter men jag fick nöja mig med den där minuten. Plötsligt såg jag hur barnmorskan såg ut och sa "hej" till henne första gången ;) hehe, jag kunde även säga några ord till E för första gången.
Värkarna fortsatte och jag blev mer och mer rädd för mina egna skrik, det va vrål från underjorden och jag blev nästan förvånad att jag kunde få fram såna ljud. Skrek fortfarande i masken så det dämpades ju lite i alla fall.
Strax blev det dax för krystvärkar för hela slanten. även där hade jag missuppfattat det hela, jag trodde att det va slutfasen, att man hade ca 5 st krystvärkar och sen äntligen skulle det vara klart.... men icke, tror jag hade krystvärkar i säkert en timma och dom kändes kan jag lova.
Någongång här stack barnmorskan hål, så vattnet kom. Jag kände ingenting av det.
Sen kom äntligen slut klämmen då, krystvärkarna va fruktansvärda där mot slutet och det kändes verkligen som om man skulle bajsa på sig. "Nu ser jag svarta lockar" hörde jag barnmorskan ropa ett antal gånger, och jag började må illa när jag tänkte på att huvudet antagligen klämdes fram och tillbaka där.
Mitt i en enorm krystvärk så började jag spy oxå - kan tillägga att jag kände mig äckligast i hela världen just då.
Sen tog jag i med krafter jag aldrig anade att jag hade, och det sved till nåt enormt, en riktigt brännande känsla som om det faktiskt brann där nere, och plötsligt slängdes en skrynklig liten underbar varelse upp på mitt bröst.
Plötsligt kunde jag öppna ögonen igen, tittade på E som bara grät.
Där glömde vi allt, glömde fråga om hon va frisk om hon hade tio fingrar tio tår?, glömde fråga om det va en flicka eller pojke... ingenting spelade längre nån roll.... Nu va hon ÄNTLIGEN här !!!!!
Förlossningen tog 5 timmar från att vi kom in till sjukhuset, det va det häftigaste jag upplevt i hela mitt liv och jag har inte varit utan min underbaraste flicka i mer än 5 minuter sen hon kom!
förstår nu efteråt att det va något av en dröm förlossning jag hade och om vi välsignas med syskon till skruttan så kommer jag garanterat göra det igen!
Precis idag har vi haft henne i en månad hos oss och jag förstår inte hur vi kunnat leva utan henne?!
Älskar henne så mycket att det gör ont ! :)
