kommer aldrig berätta
Skulle vilja ge tusen röda rosor till min underbara mamma idag !Tillbringade hela dagen igår med henne och det känns så hemskt att hon inte vet våran hemlighet! Känns lite som att vi undanhåller saker för henne!
Vi har ju inte talat om för en enda levande själ vad vi går igenom. Och jag tror inte jag är så sugen på att göra det heller! Jag kan bara inte, jag tycker det är så himla pinsamt. Hon skulle bli så himla ledsen! Vill inte göra så mot henne!
Vill inte att min mamma ska känna samma smärta som jag känner av det här! Åh känns hemskt jobbigt detta!
Men hon börjar bli lite tjatig... sen lillskrutt kom till världen så har hon kanske frågat oss 10 gånger om inte vi oxå snart vill ha en bebis! * Gaaahhh* en dag tror jag hon frågade mig 4 gånger bara på en dag !!!
Men det är ju bara för att hon vill så mycket, hon önskar ju inget hellre än att vi oxå ska få barn!
Jag vet inte hur länge jag kommer kunna hålla mig! Önskar att jag slapp berätta och sen kunde glädja henne med ett gravid besked istället ;) ( hade varit lättare att berätta efteråt om vad vi gått igenom ) Men det kanske aldrig blir något efteråt... för vi kanske aldrig kan få något barn !
När det blir dax för Ivf så kanske jag känner att jag måste, men vi kommer nog max att berätta för min mamma - aldrig för någon annan! Nej där är det stopp!
usch som om livet inte vore jobbigt nog!
Det var likadant för mig. Så fort kusinen blivit gravid då blev det ett jävla tjat. Varje gång vi pratade så dök frågan upp. Och jag orkade verkligen inte. Så jag berättade. Och jag förstår din rädla för att din mamma kommer att lida med dig. Det gör min. Och det gör ont.
Men samtidigt är jag glad att hon vet. Att hon får chans att ge mig det stöd som hon faktiskt vill ge mig, att hon känner sig delaktig, att hon förstår och att hon finns där som mammor ska.
Hoppas det löser dig!
STOR KRAM
Jag håller med föregående talare. Det är ju ingen glad nyhet man kommer med men å andra sidan är det väl kanske precis där det är viktigast med relationer. Att man faktiskt har människor i sin närhet som bryr sig och som kan stötta. Hoppas du vågar för det är värt guld!
Håller också med. Vi har ju ännu inte berättat för föräldrarna för det känns lite tidigt, men om det fortsätter så här (och om det går till IVF) så vill jag berätta för mina föräldrar. Både för att få stöd och för att jag vill att de ska veta att vi faktiskt vill ha barn, att vi vill att de ska få bli morföräldrar. Det är ju inte någon kul nyhet att komma med, men kanske kan det vara skönt som förälder att få veta och ha möjlighet att stötta istället för att behöva undra och fråga. (Precis som du skriver Joanna.)
