Anonym..

Känns så otroligt befriande att kunna prata om detta - anledningen till att jag är helt anonym är att vi inte har berättat vårt problem för någon!
Inte en levande själ vet om det, och det är såklart jätte jobbigt!
Bubblan har lixom börjat spricka och det är en alldeles för stor grej att bära innom sig helt själv!

Visst min pojkvän och jag pratar ju om det men vi är på så olika nivåer. Jag är den som gråter och skriker och ältar... och han är den som blir tyst , vill helst inte prata om det och säger det är klart att vi kan få barn.
Vilket gör mig ännu mer förbannad, det är väl klart att vi INTE kan... annars skulle det väl ha fastnat ??

Hade ju varit såå skönt om man hade haft någon att prata med.... vissa dagar är jag så ledsen så jag nästan bryter ihop... Psyket nästa !!
Men jag tycker att det hela är så fruktansvärt pinsamt att jag kan verkligen inte berätta för någon.
Jag skäms, och vill inte att någon ska få veta.
Vill inte att de ska titta medlidande på oss, och tänka varje gång vi ses: - Där e dom som inte ens kan få barn!
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ OSS!

Inte ens min mamma kan jag tänka mig att berätta för.... klarar inte av det!
Hon skulle bli så himla ledsen..... jag vill inte göra henne så ledsen.
Möjligtvis om det skulle gå så långt som IVF så kanske jag kan berätta för henne men absolut inte innan.
Detta är något som jag måste leva med själv.


Kommentarer
Postat av: Emma

Hej! "Skönt" att höra att det finns fler som bryter ihop ibland:/ J



ag är oxå en tjej på 26 år som är sambo med T 31 år. Vår högsta önskan är precis som ni att få ett eget litet bran, vi har kämpat i snart 4 år. Har gått utredning och det finns inget fel på någon av oss, ska börja med nässpray och sprutor nu i slutet på september för att sedan göra inplantering.



Jag blev gravid (enda gången) nu i juni men med vår vanliga otur så blev det ett utomkvedshavandeskap så de fick operera bort min ena äggledare, finns det någon gud??



Har du prövat eller läst om resyl??Googla på det annars...



Jag kommer verkligen följa din blogg och er kamp och jag håller tummarna hårt för att ni ska lyckas:)

Tack för att du finns, kram Emma

2009-09-13 @ 23:04:30
Postat av: N

Hej! Gud, blev lika glad (missförstå mig rätt nu) när du skrev till mig!! Känns så skönt att det finns andra i denna situationen, att man inte är ensam!



Vi har berättat för mina föräldrar samt några av våra vänner, jag tycker det kändes skönt. Då slipper man alla frågor som ibland kan bli lite jobbiga. Min bästa vän vet om det, känns väldigt skönt. Men det är ändå inte samma sak som att prata med någon som verkligen VET hur det är! Just nu är jag så arg på livet, så ledsen och frustrerad, känns som om det aldrig kommmer att bli plus på den där förbannade stickan!



Jag är så glad att vi kan följa varandra, så skönt med någon i samma sits!



Många kramar till dig!

2009-09-13 @ 23:27:36
URL: http://minhogstaonskan.blogg.se/
Postat av: M

Åhhh Wow Gissa om jag blev glad att redan ha 2 tjejer som har det precis likadant som jag.

Ska bli "kul" att få följa era resor oxå till vårat gemensamma mål, Ska iväg en sväng men kommer garanterat hoppa in och blogga redan idag och berätta mera! Tack för att ni finns. Vi hörs senare! // M

2009-09-14 @ 10:13:52
Postat av: Sara

Gud vad jag känner igen det där med olika nivå.. jag vill prata om det, medans min sambo inte vill.



Vi har dock kommit längre och många runt om oss vet om det nu så jag pratar med andra, och han slipper prata så blir båda nöjda. :) Men i början när vi fått veta det var det riktigt riktigt jobbigt. Spontant tror jag att du skulle tjäna på att prata med någon nära vän eller din mamma..



Jag håller alla min tummar för att det ska vara er tur snart. (Har inte läst igenom allt än, men håller på.. så bli inte förvånad om jag kommenterar på något mer ställe i bloggen innan kvällen är slut. :))



Kram Sara

2009-10-08 @ 21:37:56
URL: http://langtaneftertresamhet.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0