Lycklig i Hemlighet ;)

Nu tänkte jag berätta lite om avundsjuka, som är något väldigt fult men som jag trots det känner väldigt ofta!

Som jag tidigare skrev så tog vi äntligen mod till oss och började våran utredning i januari.
Bara EN eller max två veckor efter så sitter jag och min pojkvän, min lillasyster, hennes pojkvän och vår mamma och fikar.
Då kommer Nyheten.... Min syster är Gravid !!!!!!!!!
Det här kom helt som en chock och den känslan som befann sig i min kropp går inte att beskriva. Jag drog på mig det största leendet någonsin. Gratulerade, kramade och hoppades på att det strax va dax att gå.
Direkt när vi kom utanför dörren släpptes allting...   tillfället kunde inte vara värre !
Jag grät hela vägen hem och säkert flera timmar efter det. Här va min pojkvän en riktig pärla - för han kände PRECIS samma sak som jag. Han bara höll om mig och FÖRSTOD.

Det va så orättvist Jag va så ledsen.... det kändes faktiskt som om hon stal någonting från mig. Grät tills jag blev alldeles tom!
De själviska tankarna som dök upp var bla.

Att jag inte skulle få vara FÖRST.... löjligt men jag ville verkligen vara först. Min syster är flera år yngre än jag och jag som äldst ville verkligen få uppleva detta först....
Min mamma låg på golvet och skrek av lycka och glädje när de berättade, Jag hade ju drömt om hur hon skulle reagera när vi äntligen skulle få berätta. JAG ville ju vara den som bar på hennes första barnbarn!
Jag ville ju visa upp min stora mage för släkten och få känna allting och göra allting först!
Jag va till och med lite arg på min syster för att hon gjorde såhär mot mig, kunde hon inte ha väntat ?

Miljoner av såna här tankar virvlade förbi mellan gråt attackerna och jag kunde inte släppa att det var försent, Jag skulle ALDRIG bli först :(
Jag borde ju vara glad för hennes skull men jag kände bara avundsjuka, avundsjuka AVUNDSJUKA !
Sen fick jag enorma skuld känslor. Hur egoistisk får man vara egentligen ??
Världens hemskaste människa som missunnar sin egen systers lycka. ?!

Som tur e så efter en natts sömn så såg man klarare på alltihop. Jag behövde lixom en sorgeperiod.
Nästa morgon så kände jag faktiskt hur glad jag var för min systers skull. Hon förtjänade ju självklart att vara såhär lycklig, klart hon gjorde.
Hon är min enda syster och jag skulle ju få bli Moster ! :)  Shit va stort!!
Klart att jag fortfarande va avundsjuk men hon förtjänade ju oxå detta underbara.

det va här någonstans jag oxå bestämde mig för att inte säga något om vårat problem... Eftersom jag så gärna ville vara delaktig i detta så kändes det fel, som om hon skulle få dåligt samvete om hon visste. Dessutom kanske de inte ville inkluderat mig i alla bebis grejjer med risk att göra mig ledsen?. Jag ville inte bli utanför, eller behandlas annorlunda eller få några "stackars dig" blickar.

Nu får ni absolut inte tro att jag känner något ont om min syster. Jag är superglad och förväntansfull för hennes och min skull, ska bli så roligt att bli moster.
Och om ni räknat så förstår ni kanske att tiden gått fort och denna lilla bebis ska dyka upp precis när som hellst.
September e det sagt och det kan bli idag eller imorgon eller vilken dag som hellst!

Jag vet ju inte hur det kommer kännas när den kommer?, jag hoppas såklart att jag bara kan vara glad för hennes skull. Men det hade varit så mycket lättare om man inte längtade så förbannat efter en egen!

Undrar lite hur jag uppfattas här ??
Har jag minsta lilla rätt att känna så som jag känt ?
Eller är jag en hemsk egoistisk människa?
Finns det någon annan därute som oxå får en extra dos av Avund ibland ?

Jag Älskar min Syster och det kommande barnet men kan ändå inte låta bli att ibland känna mig bestulen.
Hon lever just nu det liv som jag vill leva!

Kommer det någonsin bli MIN tur ?????