nervös känsla
De hemska tankarna virvlar förbi.... tänk om det inte lyckas denna gången heller, kommer jag orka mera sen då ?
Vill ju bara vara positiv men det är fasen inte lätt. Jag är rädd, det är jag faktiskt men jag ska göra allt för att trycka bort den känslan.
Vill känna känslan av att det är vår tur nu, men jag känner det inte... att " förlora" är det enda vi kan, det enda vi har gjort hittills så att vi helt plötsligt skulle vinna är något så långt bort, jag kan inte ens föreställa mig det längre.
Förut kunde jag se framför mig det där efterlängtade plusset, men nu ser jag det inte längre.... jag har ju aldrig sett det, bara på bild,,, någon annans plus :(
kommer jag få se ett riktigt plus nångång så kommer jag nog knappt tro på det, så långt bort avlägset känns det just nu !
Känns lite annorlunda denna gången, jobbigt för det känns som om jag får bära allting själv nu.
Vid ivf:n så va ju E med på alla steg... vi va lika engagerade även om det va jag som drog tyngsta lasset med sprutor och skit, men han hjälpte till så mycket han kunde.
Fixade sprutorna, hjälpte till att hålla tider för sprayningar och sprutor. Ja fanns där helt enkelt.
Men nu känns det verkligen som om jag gör detta själv... finns ju inget han kan göra...
Han kan släppa allting mycket bättre än vad jag kan och det är jag väldigt avundsjuk på. de senaste veckorna har han nog inte tänkt nåt på det och jag tänker på det varenda dag fortfarande !
Han tycker det har varit skönt att det gått en liten tid så han har återhämtat sig.... medans jag hellre hade gjort 2 försök under denna tiden som gått.
Jobbigt när vi tänker så olika ibland - vi vet båda vad vi vill och målet är detsamma men vägen dit känns väldigt mycket jobbigare för mig!
Och det gör ju inte saken bättre om jag tjatar eller nämner det för honom varenda dag !
Så jag får bita mig i tungan när jag är påväg för hundrade gången denna veckan att tjata om det !
Hoppas det känns bättre sen när det väl börjar bli dax, att han hoppar på tåget igen och sätter sig vid min sida !
För jag kommer verkligen behöva hans stöd nu igen när vi drar igång!!
Det är inte det att han inte bryr sig, absolut inte, men jag märker ju att han tycker det är jobbigt när jag tjatar om barnlösheten hela tiden ! Men hur ska man kunna låta bli när det är den största delen av vårt liv just nu !!??
Hur tar era pojkvänner/ män hela karusellen ?
Min verkar ta det med ro men å andra sidan så säger han inte så mycket, det slutar oftast med att jag "rinner" över och allt brister. Men han är ledsen han med, trött och ledsen. Vi har inte pratat så mycket om det och nu när det inte blev någon ivf så kändes det som att vi diskuterade igenom det och sen var det bra. Man ska nog ta det med ro och försöka att släppa det, du kanske tror att han har lättare att släppa saker än vad du har men oftast tror man fel. Han kommer att finnas där vid din sida när det är dags och han kommer att göra allt han kan, denna gången och gud förbjude alla andra gånger oxå.
En sådan här upplevelse gör att man kommer varandra närmare. :-)
Håller alla tummar och tår för er......fortfarande :-D
Kram, kram
Tänker på er fortfarande ska du veta. Ständig besökare på bloggen :-) Förstår att det sliter, vet att det sliter. Man reagerar olika och tur är nog det, jag var nog både frustrerad över att E inte reagerade mer men samtidigt tacksam att han tog ut sin frustration på andra sätt än mitt ältande och behöv av prat osv.. Så tänk att ni kompletterar varandra också!
Håller tummarna nu inför kommande FET. Hoppas hoppas hoppas!! KRam! /M
Hej, har följt din blogg ett tag men har inte skrivit något än..förrns nu:)
Är i samma sits som er men har inte kommit till ivf än:( Min sambo säger inte heller så mycket, det är om jag tar upp det eller bryter ihop..vilket händer oftare o oftare känns det som. Han säger att han är ledsen..men jag tror inte han har samma behov av att prata om det. Jag vet inte, det kanske är det att man kompletterar varandra på nåt sätt..men det är jobbigt att vara den som "alltid" pratar om det och tar upp det..
det är bara att hoppas på att man klarar av det tillsammans och att man blir starkare som par..!
Jag håller tummarna för er!
kram
Tror att han kommit igång igen när det gäller!
När det gäller mig och min man så tycker jag att jag är mer engagerad. Dels kan det var pga att det är min kropp, dels pga att jag längtat mycket längre än vad han har.
Förra gången kom engagemanget igång för honom när det började närma sig ÄP och sedan under ruvartiden. Jag tror att det största skillanden mellan oss är att jag oroar mig, medan när min man tar upp det så är det ur en positiv synvinkel. Vilket såklart är skönt, men ibland känns det som att jag bara är negativ pga att det alltid är jag som drar upp det på det sättet. Samtidigt tror jag också på det här att vi kompletterar varandra, och att det här har gjort och starkare som par.
