avund
Av de ivf bloggar jag läser så har de flesta blivit gravida, och de som inte har det kör på med sina ivf men har ändå en stor livlina som jag faktiskt är lite avundsjuk på....
många har nöd lösningen att adoptera ifall det skiter sig med ivf.
Då adoption inte känns som en lösning i vårt fall, så känns det fruktansvärt att ivf är det enda vi har!
Jag är på riktigt avundsjuk på de som känner att " okej, fungerar det inte efter så och så många ivf så får vi väl adoptera"
Det är inte det att jag är emot adoption - det är ett jättebra alternativ för de som vill. framförallt för barnen !
Men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det inte är något för oss.... kanske är det för att vi verkligen inte är redo..? att vi inte är där än...
Längtan efter ett EGET barn är fortfarande så stor och den kommer inte gå över....längtan efter att få uppleva en graviditet är oxå fruktansvärt stor och det kan jag inte tänka mig att missa!
Och jag skulle heller inte vilja gå miste om barnets första tid... det skulle inte kännas okej att få ett barn på 2 år när man så innerligt önskar sig en nyfödd bebis som skall vara VÅR från allra första dagen !
så känslomässigt är vi verkligen inte redo att adoptera och ser det tyvärr inte som en lösning!
dessutom är det väldigt mycket regler.
Man måste vara gifta... och varit det i några år.... vi har ingen lust att gifta oss för den sakens skull, utan den dagen vi gifter oss ska det vara perfekt och precis som vi vill ha det. Och vi ska gifta oss för VÅR skull.
sen är det jobb frågan, då ingen av oss har ett "fast" jobb så kanske vi inte skulle bli godkända ändå ?
Och sen läste jag även nånstans att vissa länder kräver att man ska ha viss utbildning, så även om vi skulle vilja så verkar det skita sig ändå !
riktiga deppar dagar har jag alltså varit inne och läst lite om adoption för att se om vi nån gång skulle kunna tänka oss det. och jag önskar så att det hade kännts okej för då hade kanske inte de här ivf försöken kännts som liv eller död !??
som sagt ibland är man avundsjuk även på folk backup planer !!!
OBS!! Detta inlägg är inte för att uppröra någon, utan jag ventilerar bara mina tankar som vanligt! !!!!
Vi vill heller inte adoptera. Har tänkt på det tidigare, ifall våra ivf-försök inte skulle lyckas, men nej, det är inget för oss.
Det var som du skriver en jäkla massa regler och tom vissa bmi-gränser. Eftersom jag har för högt bmi får jag inte adoptera från vissa länder, plus att jag inte får ivf via landstinget. Har själv betalat ivf:erna, men att inte bli godkänd för adoption pga mitt bmi? Är jag en sämre förälder för det? Får då rökare adoptera? Vissa länder kräver också att man ska bo i deras land i minst 9 månader för att "lära känna" barnets ursprung.
Tycker det är så mycket skitregler när det gäller adoption så nej, jag tänker inte plåga mig igenom sånt, det är förnedrande. Vill som du, bära och föda och leva med mitt eget kött och blod. Annars får det vara.
Förstår din känsla. Men, man kan komma vidare och tycka att adoptera ÄR sättet att få barn, tro mig! Och redan nu har jag blivit en riktig "adoptivmamma" och reagerar starkt på dina ord som "eget barn" :-). Ett adopterat barn ÄR ett eget barn! Däremot så förstår jag din känsla av att inte få vara med sitt barn ända från början. Fast, å andra sidan, förhoppningsvis ska ju barnet vara ditt resten av livet, och då kanske inte de första månaderna har så jättestor betydelse för föräldrarna. Tror mer att det är barnet som kan ha såna känslor längre fram, och DET är ju ledsamt förstås.
Vet inte hur jag ska kunna trösta dig på annat sätt än att säga att de allra flesta lyckas ju faktiskt via IVF tillslut.
Jag förstår dina känslor så mycket. Adoptionen var inte ett alternativ för oss heller. Inte för att jag är emot den, men vi kände att det inte är en lösning för oss. I första hand ville vi ha ett "eget barn" (förlåt Pi) :-), och sedan tänkte vi det är så himla mycket som krävs för adoption. Vi kände att vi kunde kämpa med ivf i några år, men om det inte hade blivit något, då skulle vi ha lärt oss att leva utan barn. Jag tror inte vi skulle ha orkat gå in i karusseln som en adoption kräver.
Men, jag tycker att man kan inte utgå ifrån hur andra tänker. Att kunna välja adoption, äggdonation, spermadonation...osv. som en backup, behöver man känna verkligen att det kan vara en lösning för en. Den känslan kan inte tvingas fram. Kanske du behöver inte ens tänka på det nu. Tänk på det istället som Pi skrev att de allra flesta lyckas med ivf förre eller senare. Jag håller tummarna för dig!
oj, vad skönt att få läsa att någon annan tänker precis som jag! Adoption är inte något alternativ för oss i nuläget heller. Jag kan inte sätta fingret på varför, när jag var yngre, och innan vi börjat föröska få barn så tyckte ajg att det var det bästa alternativet till att få barn. Men nu efter 4 års egna förösk och 2 misslyckade IVF:er så känns det bara NEJ i hela kroppen, så konstigt! Har kollegor och vänner som har adopterat och har pratat med dem massor om detta och jag vet ju att (precis som Pi skriver ovan) att det oxå är "egna" barn men hjärtat vill bara inte, huvudet vill och tycker att det är ett skitbra altenativ men hjärtat vill som sagt inte...
Har du oxå fått konstiga kommentarer från folk som frågat om vi vill adoptera istället och när vi sagt att det inte är aktuellt så blir reaktionen att "men vill ni inte ha barn då???" ÅÅHHHHH det är så svårt, det går ju inte att förklara. Det finns inget hellre jag vill just nu men det går ju inte bara att gå emot det man känner eller?
Vissa menar att vi kanske behöver gå ingeom IVF-fasen först innan vi är mogna för adoption, men då kommer jag att vara för gammal eftersom vi inte heller är gifta med varandra (av samma anlending som ni!) trots att vi varit tillsammans i typ 12 år (har tappat räkningen lite ;-)så det är ju inte heller så aktuellt. Så det känns likadant för mig, precis som du skriver - på liv och död - funkar inte IVF:erna för oss så blir det förmodligen inga barn i detta huset... Fruktansvärd tanke som inte går att tänka färdigt på...
Du är inte ensam om dom känslorna. Jag tycker adoption är superbra, men är jättelångt ifrån att ens tänka på det, och för oss är det som det känns just nu inte en utväg.
Skulle man efter mååååånga försök inte få barn, så kanske det ändras, men för stunden är det inte med i planerna..
KRAM till dig tjejen!
Känner precis likadant, vill inte adoptera. Jag vill inte missa att få se hur våra barn, en blandning av oss och vår kärlek, skulle bli. Men jag tror också att det där är något som växer fram som en natulig del i livet om det går så långt. Antagligen kommer det inte att bli aktuellt för någon av oss.
Känner som dig, och kan inte heller säga exakt varför. Det känns inte rätt. Vi är båda 35 år, nu. Har gjort två försök, ska till med ett tredje nu. För oss är det biologiskt barn eller inga barn alls. Men det sista gör så ont. Hur ska man kunna leva utan barn?? Finns inte på kartan, jag vill och ska ha barn. Biologiskt barn. Vi fortsätter kämpa!
Vi hade adoption i bakhuvudet redan innan vi började ivf:a, men då var det som något som huvudet tänkte, men som hjärtat inte riktigt var med ännu. Dvs att jag visste att funkade det inte med ivf så ville jag (vi) adoptera, men jag tyckte ändå att det kändes jobbigt i hjärtat att gå miste om graviditeten och framför allt barnets allra första tid. Plus att det här med att vända ut och in på sitt liv inför en utredare inte kändes så jättelockande. MEN jag visste ändå att hjärtat också skulle komma med såsmåningom, men att det skulle vara en process som tog lite tid och troligen krävde att vi gick igenom våra ivf först.
Men det där är så olika, vissa vet redan från början helhjärtat, för vissa är det en process att komma dit, och vissa känner helt att det inte känns rätt.
Jag kan inte heller tänka mig adoption! Vet inte varför, men jag kan bara inte det. Pojkvännen verkar mer inne på det, men han har nog inte tänkt över det, han är ju inte så förtjust i utlänningar.
Jag förstår precis hur du känner o tänker! Och jag håller med de flesta ovan.
Jag är fortfarande inte helt redo att släppa en graviditet och en liten bebis, bla för upplevelsen och bla för den komplicerade, jobbiga och långa processen som en adoption innebär. Trots att vi har hållt på i 6 år och gjort 10 behandlingar och är färdiga med det.
Nu ska vi ju testa donatorinsemination men vi har iaf ställt oss i kö för adoption. För vi känner att vi absolut inte kan tänka oss ett liv utan barn. Och om adoption skulle bli det ända och sista alternativet så har vi några år på oss att vänja oss vid det och förhoppningsvis då känna oss redo för det, om vi inte gör det så får vi ju hoppa av då.
När vi va mitt uppe i behandlingarna va jag inte heller redo för att ställa oss i kö, det kännde som jag gav upp hoppet på ett "eget" barn om vi gjorde det då.
Men nu ångrara jag att vi inte gjorde det tidigare, då hade vi hunnit samla lite mer kötid. När vi kommer fram i kön kommer min man nästan vara 40 år (han fyller 35 i veckan) och då har vi mindre chans att få ett litet barn och än mindre kommer vi hinna med att få mer än ett barn. Om vi ens skulle ha råd med det. Det är också något som jag har jättesvårt för, att behöva betala uppåt 200.000 kr!!!
Men mitt råd till alla är att inte tänka som jag gjorde, ni ger inte upp hoppet om ett "eget" barn, det är en liten back up plan som ni kanske, kanske inte behöver ta till. Om ni har råd så ställ er i kö och samla kötid, om/när ni blir med barn så e det bara o hoppa av eller om ni inte någonsin känner er redo för adoption så e det bara o hoppa av då, man förbinder sig ju inte till något.
Att gifta sig är till de allra flesta länder en nödvändighet när det gäller adoption. Självklart e det ingen kul anledning. Men jag rekomenderar alla som har/får barn att gifta sig, oavsett hur man får sitt/sina barn, juridiskt är det inte bra att vara sambos om man har barn. Sen e det ju världens bästa fest och en hyllning till kärleken att gifta sig :) Det kan man behöva när man går igenom det vi gör!
Så mitt andra råd till ala är, gift er! För kärlekens skull! :D
Men ni har ju inte gjort så många försök så det finns goda chanser att ni lyckas få ett "eget" barn!
KRAM!
