svar
Jag har läst din blogg ett tag nu och jag måste fråga; Vill du verkligen ha ett barn?? Du gnäller och klagar och pustar och stånkar hela tiden. Allt du går igenom nu är värt det - jag lovar. Jag har varit i samma sits men äntligen fått vårt efterlängtade barn. Bit ihop och tänk att det är värt allt ont!!!!
Jag kan erkänna att jag har låtit grinig och sur det senaste, men det har sin naturliga förklaring, Jag ÄR grinig och sur ! Jag har varit så jäkla ledsen hela det här året så tyvärr har jag blivit en riktig bitterfitta. Jag låtsas för alla runtomkring mig... mina vänner, min mamma, mina arbetskamrater och nånstans måste all min ilska och bitterhet ut. Och just nu kommer den ut genom bloggen - min dagbok !
För att svara på din fråga - JA jag vill inget hellre än att ha barn.... men det är inte alltid så svart eller vitt. Vi kommer nu gå in på fjärde året av att försöka få barn. Klart att jag vet att det är värt det i slutändan OM det där barnet faktiskt kommer.... I börjar bet jag ihop och jag va tvärsäker på att vi skulle lyckas, men just nu så är det inte så enkelt längre. Man slåss med tankar på vad vi ska göra om vi nu inte kan få barn ihop alls... Vad vi ska göra i livet i såna fall ?
Hela vår existens påverkas av det här.
Vi gjorde vårt första försök i januari vilket betyder att vi gjort ivf i ett helt år nu oxå.... det sliter inte bara på kroppen, utan väldigt mycket på vår relation. Det är fruktansvärt att vara ledsen nästan hela tiden. Ge mig en garanti lixom på att detta kommer fungera så lovar jag att inte klaga en endaste mening till... men tyvärr, det finns inga garantier ! Och rädslan över att förbli barnlösa för resten av vårt liv är för stor !!
Själva ivf behandlingen är en piss i havet om den bara hade resulterat i ett barn !
Men för många av oss så blir det inget barn trots upprepade behandlingar och tillslut känner man sig bara som ett stort jävla tomt hål !
Vill bara säga att jag förstår dig verkligen och precis som du skriver så är det inte så enkelt. Detta är en mardröm och fick man garantier så skulle självklart kampen vara lättare att ta sig an.
Vi har försökt på egen hand sedan sommaren 2006, i januari 2010 gjorde vårt första ivf som blev ett minus. Ett ägg klara sig till frys och upptinning och vi fick tillbaka det i april, men minus igen. Vårt andra ivf gjordes i augusti och åter minus. Nu ska vi snart börja med vårt tredje försök. Man har hittat myom i min livmoder och allt känns piss. Relationen knakar och att vara i ivf-karusellen tär på både kropp och själ.
Jag blir faktiskt förbannad när jag läser den kommentar du fick. Det är lätt att ha sådana åsikter när man sitter där med sitt barn. Men risken finns att jag aldrig kommer att få göra det.
Jag förstår dig till 100% i det du skriver, Vi gjorde vårt första IVF dec 2009 så under detta år har det blivit tre IVF å tre missfall, då orkar man inte vara så glad och positiv. Jag tycker bloggen är ett utmärkt ställe att "gnälla" på, man skriver ju den i första hand för sin egen överlevnads skull. Jag har börjat hos en kurator som är knyten till kvinnokliniken, det känns så bra, å hon var väldigt positiv till att skriva av sig i en blogg när man som du säger inte vill/kan visa hur man mår för alla andra, det måste ju ut på nått sätt.
Ingen har rätten att säga hur du ska må, ingen väljer att känna denna tomhet och saknad. Är också lite av en bitterfitta just nu!
Hoppas vi också får uppleva lyckan snart.
Kramar i massor!
Någon som har varit i samma sits borde förstå att det inte är lätt att hålla modet uppe, jag och min man slet i över tre år och nu har vi äntligen lyckats. Jag är i vecka 28 men har fått en graviditetsdepression och jag känner mig fortfarande inte säker förrän han ligger på min mage, levandes och frisk. Man blir en bitterfitta under hel den här processen och jag tror ingen kan hålla modet uppe för alltid, någon gång brister det och det måste det få göra. Jag tror att det är sunt för kroppen och själen, man får ett tillfälle att gräva ner sig för att sedan ta sig upp igen.
Alla kramar till dig!
Min kommentar var inte menad att såra dig, om jag gjorde det så ber jag om ursäkt. Jag förstår om du måste ha någonstans att "pysa" ut all frustration och ilska och allt annat som man bär på hela tiden. Jag kan ju välja att inte läsa om jag tycker att det är mycket klagande men jag vill så gärna att du ska lyckas och jag vill glädjas med dig när du gör det så därför måste jag fortsätta läsa...
Kenai: Bli så förbannad du vill. Du har ingen aning om hur länge vi har kämpat eller hur vår resa ser ut.
/
Kom igen tjejen, NU JÄVLAR säger jag bara. Nu ska det bli vår tur. För snart blir till och med jag en bitterfitta, och jag är av naturen jäkligt positiv!
Kram på dig och kämpa på!
Säger som de andra... Det är väl lätt att säga så när man har facit - dvs sitter med ett barn i famnen. Den som är mitt inne i IVF-karusellen (även om jag inte har en aning om hur det är) vet ju ännu inte hur det kommer bli. Gör man det förgäves? Lär vara rätt stor skillnad. Hoppas verkligen det går bra den här gången!
Jag hoppas verkligen för er skull att ni snart ska få ert efterlängtade barn.
Vi har försökt i ett år och nio månader nu och DET känns som en evighet. JAG börjar bli bitter och tappa orken och lusten. Så jag förstår att det måste var skitjobbigt för dig, för er och för er relation. Jag hoppas att det blir er tur nu. <3
Förstår precis varenda ord du skriver! Har också varit där i 4.5 år, men sedan kom hon, vår lilla tjej till världen. Men än idag, fastän hon är 6 år så tycker jag det fortfarande är orättvist varför man ska behöva må så piss som man gör tiden innan och det sliter verkligen på förhållandet.
Även ifall jag och maken kommit varandra mycket närmare så har det ändå satt djupa sår som jag undrar om dem någonsin kommer att läka.
Vi var hos ett medium, och han sa till mig att vi kommer inte bli en stor familj (vilket jag antar att han såg att jag ville), utan vi skulle få två kanske tre barn (beroende på om vårt tidigare missfall "Nisse" skulle komma tillbaka till oss skulle vi få tre barn).
Vi fick ett barn, och jag väntar ivrigt på när nästa ska komma. Hans ord har verkligen lugnat ner mig -för han sa att det skulle bli minst två och jag tror på honom för han har haft rätt på varje punkt både för mig, min make, min far, min syster, mina två grannar och en f.d. jobbarkompis.
Kanske ett tips för dig om du tror på sådant förstås, annars är det ju inte lönt. Hör av dig om du vill ha uppgifter på vart jag var.
Kramis Lila
Jag förstår dig precis, jag gör samma sak: Ler och säger att allt är bra när allting bara går sönder inombords. Bloggen är ett bra sätt att få ut det som annars skulle lämna inombords! Så låt det komma bara. Kram!
Är nyfiken på det där mediumet. Var finns han?
Det är väl inte konstigt att man blir bitter av o försöka bli gravi år ut o år in medans alla andra ploppar ut ungar till höger o vänster. Själv har jag försökt i 4,5 år. Har mer eller mindre gett upp nu. Har ett försök kvar sen får det vara o gå på adoption o det är ju hur mkt kämpande som helst innan man kan o om man får adoptera.
Jättebra svar!!! Du (och alla vi som går igenom det här) får gnälla, klaga, vara arga och sura hur mycket vi vill. Det är orättvist, jobbigt både fysiskt och psykiskt och mycket beror nog på den osäkra utgången, hade man vetat från början att IVF är lösningen för ALLA, ja då hade det varit lätt som en plätt att stå ut med smärtan och hormonerna.
Kämpa på!
Massor av styrke kramar från en som har gått igenom 10 behandlingar men fortfarande inte har några barn.
