Spraydag 26
Den här sista veckan har varit jobbigast. hormonmässigt. Jag känner att jag inte alls mår som jag ska!
Men nu gäller det alltså att stå ut i 3 dagar till sen kommer det nya hormoner som säkert inte gör mig gladare men som i alla fall ger mig nytt hopp.
Det betyder att när helgen är slut så har jag sprayat i en hel månad.... usch blir illamående bara av att tänka på det!
Betyder oxå att det är minst en månad kvar tills vi får veta om jag blivit gravid eller inte!
Uj Uj.... att det tar såhär jäkla lång tid alltså... 2 hela månader att bara vänta på resultat.
Har ju i och försig redan väntat 3 ÅR!!! i övrigt men ja... då trodde man ju att det plötsligt skulle gå :(
Nu vet vi att det inte plötsligt kommer att gå.
Jag & Mamma satt och längtade efter sommaren förut... och då säger hon:
- Åh då kommer du ha mage till sommaren....
Hrm... känns konstigt och jag tror inte riktigt på det... men åh vore det inte helt underbart att ha en liten mage till sommaren... blir nästan lite tårögd bara att tänka på det!
Men jag tror inte min mamma fattar vad detta handlar om... hon verkar tro att en provrörsbefruktning garanterat lyckas... hon känner ingen som haft problem att få barn, och tycker nog ärligt talat att det är lite konstigt.
Så jag orkar inte direkt berätta precis allt för henne, för hon skulle ändå inte förstå. Mig fick hon till på första försöket, så hon har aldrig behövt längta!
Vi pratar aldrig om min längtan.... vi pratar om behandlingen och hon förstår att vi VILL ha barn, men hon kan nog inte förstå hur mycket jag egentligen längtar.
Men det kan jag hålla för mig själv.... jag & E kan längta i vår hemlighet.
Förhoppningsvis är längtan och väntan snart över ;)
åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag känner ofta att folk i min närhet inte förstår. De förstår inte längtan och kampen som man bär med sig varje minut. Men du är inte ensam vi är många som förstår hur du känner.
mitt i prick, min mamma förstår inte heller, jag själv var inte planerad, och mina syskon har kommit på löpande band, hon förstår inte min situation alls, och jag börjar inse att det kan jag inte begära att hon ska (synd bara på alla ogenomtänkta kommentarer som sårar), jag önskar ingen att vara i min situation, men det är skönt att det finns några till här ute, som faktiskt förstår.
Känner igen det där med hur din mamma tänker. Min mamma tror också att det kommer att lyckats genast. Hennes arbetskompis har fått sitt barn via ivf så hon tar det för givet. Å andra sidan har min mamma aldrig sett mig ledsen pga detta och hon vet inte hur dåligt jag mår. Så jobbigt. Man hoppas ju på att det skall lyckas genast, men man har ju blivit lite av en pessimist under de senaste två åren...
