deppig igen
Vi har väl egentligen kommit över chocken att det misslyckades men vi har fortfarande svårt att gå vidare här hemma.
Allt rasar här, vi har ingen energi till något. Disken hopar sig, tvätten hopar sig och en storstädning skulle vara enormt lägligt. Men vi orkar bara inte göra något... vi ligger mest i soffan, orkar inte prata så mycket med varann heller, det finns lixom inget mer att säga.
Känns tråkigt att vi hanterar det så dåligt, men jag vill bara ligga här och vara ifred!
känns som om det är en evighet till maj.... verkar som om inte alla måste vänta... endel får börja om direkt... Önskar jag fått vara en av dom !
Att bilda familj är mitt stora mål i livet... endel drömmer om ett bra jobb eller att resa & se världen..
Jag drömmer BARA om den där familjen !
Är det verkligen att begära för mycket ???
Jag va 24 år när vi började... (va egentligen redo redan vid 23 ) och nu är jag alltså 27 år !
Känns riktigt pissigt! Mina drömmar om att ha fått alla mina barn innan jag fyllde 30 kommer alltså aldrig att gå i uppfyllelse, det känns tråkigt, att haft en dröm som inte gick att uppfylla,,,, nog ska jag nå min dröm ändå, men lite senare än jag tänkt bara !!!
Önskar bara att det inte blir alltför sent!!!
Förstår att det är tungt. Usch. Levde hela hösten och halva vintern i ett vakuum som kändes som en mardröm som aldrig tog slut. Just det här med att inte kunna börja sörja klart något för du har inget att kunna sörja klart för du hoppas fortfarande. Det är en extrem situation ”vi” barnlösa tvingas vara i, man är mittemellan liksom. Läste i en bok på Sahlgrenska innan vi skulle gå in och göra ultraljud för sista gången att krisen och sorgen man går igenom (som faktiskt är en kris!) går att likna med den som en som får tex cancerbesked får. Värt att tänka på… och inte konstigt man blir mentalt slut efter en behandling!
Samtidigt som du och din sambo sörjer var för sig så blir det ju en sorts kris i relationen. Men ge inte upp, försök att prata med varandra, eller sucka ihop (det räcker långt, ibland blir ord överflödiga). Och ge inte upp, försök att hitta grejerna i livet som får dig att tänka på annat. Det var min enda medicin (och så min tro förstås.). Du kommer att få en familj, det tror jag så sluta inte hoppas!
Många kramar! /M
Jag vet precis hur du känner. Jag var 22 när vi började och jag är snart 26. Man vill att det ska hända.
Det värsta är att tiden går så långsamt och att det inte finns några garantier. Man skulle ju liksom vilja veta, efter 2 IVF så får du ditt barn!
Ibland så känns det som om detta bara är toppen av isberget, tänk om det blir ännu värre, hur klarar man av det?
Jag väntar också på maj! Skulle kunna skippa hela april!
