Om mig & E
Vi är så ledsna båda två ! Finns ingen glädje kvar!
Ingen som kan trösta den andre längre.
Jag vill bli tröstad..... vill höra att allt kommer bli bra att allt kommer att ordna sig!
E brukade säga det.... men inte nu längre, nu känner jag hans tvivel.
När jag tyst viskade i tårar - tänk om det aldrig går
blev det ett -Mmm till svar
Han vet likaväl som jag att det kanske aldrig kommer gå !!
Hade nog vart lättare att fått ett läkarbesked där de sa att det aldrig kommer gå... för då hade man verkligen vetat! Denna ovissheten är fruktansvärd ! Om man vetat hade man haft något att utgå ifrån. Sluppit all denna längtan och hoppet som kommer och går !
Att inte VETA om det någonsin kommer fungera är fruktansvärt ! Det äter upp mig inifrån!
Det finns ju inga fel på oss..... men vad är då felet ????
kom inte och säg att det inte är nåt fel, när det klart och tydligt är nåt fel !!
Hade velat undersökas mer.... hade verkligen velat veta vad det är som går snett!
Vill ha en förklaring!
hade det vart spermierna hade det kanske gått att lösa med spermiedonation...... hade det vart äggen hade det kanske gått att lösa med äggdonation....
MEN oförklarlig barnlöshet går INTE att lösa!!!!
Paniken över min ålder börjar skrämma mig.... Jag önskade mig inget hellre än att bli en ung mamma.... det är redan försent! Nu är önskan att få bli mamma överhuvudtaget!!
För ett år sen orkade jag inte vänta mera..... då grät jag så över att klinikerna skulle ha sommarstängt och vi skulle få vänta hela sommaren ! Och nu ett år senare sitter jag här igen, i precis samma sits!
Det sägs att det är nyttigt att ta paus och bara vara..... bara njuta av sommaren ! Hrm, vi gjorde precis det förra året trots att jag trodde att jag redan då skulle vart gravid för länge sen! Jag vill inte njuta över nån jäkla sommar jag vill bara vara gravid!
kan ett förhållande verkligen klara såna här påfrestningar!??
Jag älskar E med hela mitt hjärta men hur länge ska man kämpa !??
Jag är inte 100 % säker på att vi orkar hålla ihop, om vi sitter här om 5 år till i samma sits, så tvivlar jag på att vi är tillsammans! Det är inte rätt.... han förtjänar nåt bättre !
Han förtjänar att bli pappa i sitt liv! och kan inte vi få barn tillsammans så kanske det rätta borde vara att låta honom få lyckan nån annanstans ??
sjuka tankar kanske ni tycker men somsagt hur länge orkar man ???
Tro nu inte att jag gett upp, jag älskar E och VI ska kämpa för vårt kärleksbarn, men rädslan av att aldrig lyckas börjar ligga i bakhuvudet och gör mig illa!
HUR SKA VI KUNNA LEVA FAMILJELIV UTAN EN FAMILJ ????? !!!!!
Är det verkligen för mycket begärt att önska sig en Familj ??!
Jag och min man pratar mkt om just sånna här grejer med att hålla ihop ett förhållande. Att leva med ofrivillig barnlöshet sätter verkligen förhållandet/äktenskapet på prov. Man går igenom precis allt tillsammans. Detta är det bästa för ett förhållande kan jag tycka för det är nu man verkligen visar om man är redo att kämpa sig igenom allt, i vått och tort. Ert förhållande kommer att bli bättre. Man inser ganska snabbt att man älskar varandra när man går igenom tråkigheter Tillsammans! För detta gör ni juh tillsammans!
Mina tankar finns hos er!
/ Mia
Fy att det ska vara så kämpigt det här med att få till ett barn. Men jag hoppas och tror att man kan bli starkare som par av att ta sig igenom något sånt här. Det är svårt med tankar som att "han/hon kunde fått barn om det inte vore för mig", man har ju valt varandra av en anledning och det här är ju något som man sitter i tillsammans. Kram.
Beklagar ert minus! Vad tråkigt!
Går ni på nån familjerådgivning/psykolog?
Har ni pratat om adoption?
Vi vet ju att vi inte kan få barn, och det är säkert mycket jobbigare att inte veta om man kommer få biologiska barn. Jag har börjat gå vidare och längta efter mitt framtida adopterade barn.
Om ni kan tänka er att adoptera skulle jag verkligen tipsa er om att ställa er i adoptionskö, för då har ni ju en "back-up"-plan och sparad kö-tid OM det inte skulle fungera med IVF. Kramar
Det är jättetufft och det knakar emellanåt i förhållande när det inte går som man tänkt, hoppats.. Det viktiga är att ni pratar med varann, lyssnar på varann. Kanske prata med någon utomstående med erfarenhet utav ämnet.
Jag och maken har haft våra svackor men vi har haft viljan och klättrat upp, stöttat varann. Nu prick är det 8 år sedan vi kastade oss utför, vi ville utöka våran lilla familj. Så lång väntan, många uppförsbackar.
Släck aldrig gnistan! KRAM KRAM KRAM!!
Att prata om det är nog det enda som hjälper. Män har en tendens att inte titta så långt framåt, utan se allt som delsteg, medan vi kvinnor tänker och planerar för lång tid framåt. Då blir det lite knepigt ibland att mötas idag. jag och min man har pratat mycket om att vi ser på det på olika sätt, så nu vet han hur jag tänker och tvärtom, det gör det lättare att "stå ut" med varandras kommentarer/utbrott/tystnader.
Vi är nu inne på år sju med att försöka få barn. Vi är fortfarande stormande kära i varandra, men visst får vi törnar, ofta, på grund av detta - och en del av glädjen och värmen har istället förbytts i hopplöshet och vanmakt. Men, vi har nu varit ofrivilligt barnlösa större delen av den tid vi varit tillsammans, så numera är det en del av oss, en sorglig del, men ändå.
Stäng inte inne med hur du/ni känner, utan berätta för varandra. Det kan vara jäkligt jobbigt, men känns ändå bättre efteråt.
Lycka till, och håll ut!
Hej fina du!
Vill ge dig en stor varm kram...en kram för hopp, en för att inte ge upp, en för styrka och en för tröst.
Känner så igen mig i allt du skriver. Varför är läkarna så ointresserade att de inte vill forska vidare på oss, att bara göra de få undersökningarna och sen nöja sig med det och kalla oss oförklarligt barnlösa? hur kan man ödelägga så många fina pars liv? utan att bry sig. För genom alla de läkare vi träffat så har jag inte mött någon än som har brytt sig. Man får böna och be för att få någon ny behandling och själv söka information och lägga i deras mun istället för att de skulle göra oss lugna och trygga och känna att vi kan lita på dem.
Hoppas så att ni orkar hålla ut! Ert kärleks finns där och väntar på er. Du vet väl att de finaste barnen tar längst tid att göra ;-)
Hoppas ni hittar ett sätt att överleva sommaren, för utan en plan vet jag att iallafall jag går under. Jag ahr mutat min läkare att ev få äta pergo under sommaren om jag vill, och har nu hört talas om några droppar som man ska ta under tungan från australien som ska göra susen....sån hemma trix kan man ju testa på sommaren för att chansa...
önskar er all lycka och hoppas den snart kommer till er!
Många kramar Jenny
