verkligheten kommer ikapp
Jag har knappt någonting hemma, knappt några panodil och knappt några tamponger.
Ska jobba hela kvällen oxå så det är ingen bra mensdag idag.
Men jag känner mig fruktansvärt trött idag... och har en äcklig känsla i kroppen, skulle bara vilja ligga i soffan och skrota idag. Orkar inte göra mig i ordning och sminka mig, men tiden börjar rinna iväg här hemma så det är väl bara att "ta på sig fejk ansiktet" och ge sig iväg!
Känner mig ganska yr idag oxå, funderar på om det är sprayen som spökar !
Den senaste tiden har jag haft ett hårt skal runt omkring mig... Jag har avskärmat mig från hela ivf världen och allt som har med barn att göra. När folk har frågat något om barn så har jag nästan blivit iskall och gett sken om att jag inte ens vill ha några, som om jag avskyr barn !
Allt för att ingen ska få se mitt innersta och min största hemliga längtan.
Men nu börjar verkligheten komma ikapp mig lite och jag inser hur mycket jag egentligen längtar !
Och hur mycket jag än undviker det så är jag mitt uppe i vårt 4:e ivf försök !!
Åhh Gud vad jag skulle önska att det tog sig den här gången.
Jag längtar efter det här barnet något så enormt, men jag vågar inte släppa fram känslorna denna gången !
Det är som om man blivit dumpad för många gånger..... då vågar man tillslut inte älska någon, man aktar sig jävligt noga för att falla för någon för man vill inte bli bränd och sårad igen.
Där är jag nu... Jag vågar inte längta för jag vet inte om mitt hjärta kommer att klara att gå sönder en gång till?.
Så jag fortsätter att ligga lite lågt och gömma huvudet i sanden ett tag till...
Jag vet att jag kommer bli precis lika ledsen denna gången om vi misslyckas, precis lika ledsen som de andra gångerna... om inte ännu ledsnare :(
Kan inte låta bli att känna det som om vi fått missfall... kan man kalla det för psykiska missfall ??
Vi har förlorat 4 st fina embryon hittils som jag ändå haft på rätt plats i min livmoder...
4 st Embryon som varit hälften mig och hälften E... början till ett barn som vi aldrig fick se.
Embryon som jag trott att jag burit på i 18 dagar.... som i min värld varit början på vårt liv och på våra barn... men som sen visade sig inte funnits alls???
Väldigt konstig känsla det där... att förlora någonting som knappt har funnits, men som ändå va ett "barn" i våra ögon och i våra hjärtan!
Ivf - Världen är Grym och Iskall :(
Å vad jag känner igen mig i dina tankar, att inte våga längta å hoppas för man inte orkar bli besviken, gå sönder igen. Självklart är det som ett "psykiskt missfall" längtan och besvikelsen är så oerhört stor.
Massor med kramar till dig!
Jag känner precis som du. Själv har jag förlorat flera embryos o nu sist på femte försöket missfall i v 4. Äntligen blev jag gravid men inte fick jag knappt börja glädjas. Ibland hatar jag allt o alla o speciellt de som blir gravida av o bara försöka nån månad...suck...det är ofta svårt o förstå meningen med allt lidande men nån gång vänder det kanske man måste tänka positivt. sänder lite till dig av ljusa tankar även om detta var mkt gnäll.kramar
Känner också igen det där gällande det "iskalla". Man distanserar sig till slut...fast man vill ju så gärna..lite FÖR gärna ha det där barnet. Vi har förlorat 3 fina embryon än så länge.. är på mitt fjärde och ruvar nu men försöker att inte hoppas på för mycket. Hatar denna väntan och tycker det är extremt orättvist att inte ALLA bara kan få sina barn som verkligen VILL ha dem!!! Blä! Skickar kramar till dig ialf!
