Lycklig i Hemlighet ;)

Pengar! Ja det här med syskon fortsätter att knaga i mig. Och jag som slängde ALLT som hade med ivf att göra, jag slängde varenda spruta, varenda papper har absolut ingenting kvar från den tiden. Så ont gjorde det mig då.. Att jag aldrig i livet skulle tillbaka in i den världen. och nu står jag här redo att kliva in igen. Eller åtminstone öppna den dörren lite på glänt. 

 

Hm, tyvärr hade jag glömt att det va såna enorma fantasi summor som det handlar om.. Tänker ju att ett enda ivf försök är alldeles för stor press så det bästa hade ju vart att köpa ett 3-pack, men får man ens det? Får man köpa ett tre pack om man redan fått ett barn?

67 000 läste jag att det kostade, den kliniken som är närmast oss.. SHIT !  Och för ett engångsförsök 32 000.. Jag tror jag smäller av !! och detta är ju kostnaden utan all medicin och alla resor. Sjukt egentligen att klinikerna är till för att hjälpa, men istället ruinerar folk. Har vi ens råd med "barnet" sen, om det nu ens blir något.. Har man råd att vara föräldraledig och köpa saker till sitt barn om man precis bränt 67 000 kr? Hjälp, detta gör mig helt klart nervös. Hade det inte handlat om såna summor så hade jag nog vart redo att kört ett ivf redan nu, man har ju trots allt glömt bort hur det kändes med alla hormoner och onda äggplock! 

Men E är nog inte heller där än, vilket egentligen är konstigt. Han har längtat efter nr 2 mer än mig men tror ändå att det kommer funka naturligt. Precis som han naivt trodde förra gången oxå.. År efter år !

 

pengarna är ju helt klart ett stort problem i detta, men vi lär ju inte plötsligt få dem regnande från himlen så ja vi får helt enkelt försöka lösa det!

 

ägglossning nu och just då är man ju som vanligt lite hoppfull, ja ja vi får se hur tankarna går framöver.

 

 

Hm.. Någonting börjar komma krypande innom mig...

något välbekant, en längtan... en syskonlängtan.

 

Jag har ju tidigare inte känt mig redo, men då vi trots detta inte använt något skydd sen vår prinsessa kom, så börjar de otäcka tankarna krypa fram.

 

Inte en gång till ??

 

När vi plockade bort lillans små kläder i 50-56 så gjorde jag ju det i hopp om att få plocka fram dom igen - till ett syskon.

 

Många många tankar virvlar runt, än är det ju inte samma känsla såklart för vi har ju vår lillskrutt.

Jag känner ingen panik ingen alls, MEN ... jag vill heller aldrig hamna där igen, i det svarta hålet !

bara tanken på det gör mig lite nervös och rädd.

 

Ja vi har börjat försöka... alltså försöka på riktigt inte bara "råka chansa" . Av att läsa många andra ivf bloggar där de fått barn så kommer tydligen syskonen som en dans efteråt, men tydligen inte här?

 

Nu har vi ju bara provat fullt ut med ägglossningstest i några månader men jag känner ändå den välbekanta känslan som jag hade förträngt... känslan att jag "vet" att det inte kommer gå... Jag bara vet det, jag har kännt den förr och känner så väl igen den.

 

Än är jag inte ledsen, har inte fällt några tårar för detta - det är ju lillskrutts förtjänst. För denna gången är jag ju lycklig... 100% lycklig just nu. Så jag tänker inte låta detta ta över. Jag vill bara göra det i bakgrunden utan att det påverkar våra känslor alls.... Haha så säger jag nu.... antar att det blir tuffare framöver när man måste bestämma sin framtid på riktigt... Ska det bli Ivf igen??

Orkar man ge sig in i den jävla soppan igen?

Är det ens möjligt med en liten ? Alla möten och läkarbesök... jag vet inte?

 

Jag har nog stoppat huvudet i sanden redan sådär som man gjorde i början av sin barnlängtan.... vi gick i 2 år utan att ens söka hjälp för vi hoppades ju att det skulle fungera tillslut... hur länge ska man gå den här gången?? Vill ju inte slösa vår tid om det nu finns en chans att ivf skulle kunna hjälpa oss en gång till..?

 

Tog ju 4 försök förra gången så det finns ju inget som säger att det ens lyckas en gång till ?

Konstigt det där med familje bilden... att man i sitt huvud ser en mamma, en pappa och 2 barn.

 

Jag får samtidigt ont i magen ens av att skriva detta för de finns så många som fortfarande kämpar för att bli en familj - ett barn...

Vi har ju redan fått allt vi önskade oss. Oxå har man mage att önska sig mer... Skämmes nästan !!

 

Men syskon är ju inte bara för vår skull... det är ju mest för hennes skull känner jag, att hon ska få uppleva att ha ett syskon vid sin sida. Någon som alltid kommer att finnas där...

 

Ja... vad gör man ? Väntar och bygger upp en hemsk längtan som kan riskera att ta över den lycka som vi redan har... eller tar man tag i saken nu innan vi börjar brytas ner...?

Fast det är klart 50 000 ska man ju fiska fram oxå på nåt sätt....