En smygande längtan..

Hm.. Någonting börjar komma krypande innom mig...
något välbekant, en längtan... en syskonlängtan.
 
Jag har ju tidigare inte känt mig redo, men då vi trots detta inte använt något skydd sen vår prinsessa kom, så börjar de otäcka tankarna krypa fram.
 
Inte en gång till ??
 
När vi plockade bort lillans små kläder i 50-56 så gjorde jag ju det i hopp om att få plocka fram dom igen - till ett syskon.
 
Många många tankar virvlar runt, än är det ju inte samma känsla såklart för vi har ju vår lillskrutt.
Jag känner ingen panik ingen alls, MEN ... jag vill heller aldrig hamna där igen, i det svarta hålet !
bara tanken på det gör mig lite nervös och rädd.
 
Ja vi har börjat försöka... alltså försöka på riktigt inte bara "råka chansa" . Av att läsa många andra ivf bloggar där de fått barn så kommer tydligen syskonen som en dans efteråt, men tydligen inte här?
 
Nu har vi ju bara provat fullt ut med ägglossningstest i några månader men jag känner ändå den välbekanta känslan som jag hade förträngt... känslan att jag "vet" att det inte kommer gå... Jag bara vet det, jag har kännt den förr och känner så väl igen den.
 
Än är jag inte ledsen, har inte fällt några tårar för detta - det är ju lillskrutts förtjänst. För denna gången är jag ju lycklig... 100% lycklig just nu. Så jag tänker inte låta detta ta över. Jag vill bara göra det i bakgrunden utan att det påverkar våra känslor alls.... Haha så säger jag nu.... antar att det blir tuffare framöver när man måste bestämma sin framtid på riktigt... Ska det bli Ivf igen??
Orkar man ge sig in i den jävla soppan igen?
Är det ens möjligt med en liten ? Alla möten och läkarbesök... jag vet inte?
 
Jag har nog stoppat huvudet i sanden redan sådär som man gjorde i början av sin barnlängtan.... vi gick i 2 år utan att ens söka hjälp för vi hoppades ju att det skulle fungera tillslut... hur länge ska man gå den här gången?? Vill ju inte slösa vår tid om det nu finns en chans att ivf skulle kunna hjälpa oss en gång till..?
 
Tog ju 4 försök förra gången så det finns ju inget som säger att det ens lyckas en gång till ?
Konstigt det där med familje bilden... att man i sitt huvud ser en mamma, en pappa och 2 barn.
 
Jag får samtidigt ont i magen ens av att skriva detta för de finns så många som fortfarande kämpar för att bli en familj - ett barn...
Vi har ju redan fått allt vi önskade oss. Oxå har man mage att önska sig mer... Skämmes nästan !!
 
Men syskon är ju inte bara för vår skull... det är ju mest för hennes skull känner jag, att hon ska få uppleva att ha ett syskon vid sin sida. Någon som alltid kommer att finnas där...
 
Ja... vad gör man ? Väntar och bygger upp en hemsk längtan som kan riskera att ta över den lycka som vi redan har... eller tar man tag i saken nu innan vi börjar brytas ner...?
Fast det är klart 50 000 ska man ju fiska fram oxå på nåt sätt....
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Sandra

Läser din blogg, har kommenterat förr för länge sedan. Så kul att följa er glädje med er dotter.

Gjort samma resa och fick en efterlängtad dotter, men längtan efter syskon var stor. Vi väntade inte så länge utan vi tog tag i IVF igen eftersom det kändes jobbigare för oss att hoppas och vänta än att ta tag i saken.
Vi fick ännu en dotter, längtan tog dock inte slut så nu väntar vi nr 3 efter ännu en IVF resa.

Det är ju inte alla det fungerar för men det känns ändå som att om det har fungerat en gång så finns ju chansen där och vi tyckte att det var värt att testa. Det är tufft med alla hormoner och kontroller när man har en liten hemma men man försöker ju få ngt fantastiskt. och då är det värt det.

Håller tummarna för att ni och er dotter ska få uppleva ett syskon.

Stort KRAM från en medsyster

2012-11-09 @ 21:10:17
Postat av: Sara

Jag förstår precis vad du menar - längtan efter en bebis till(INTE nu) finns där - och gör att man känner sig skyldig. Fast vi "fick" två.
Redan på BB sa vi att vi kommer försöka igen, att vi vill uppleva det här igen.

Killarna är ju bara 6 månader så det är inget som är aktuellt nu, men vi är båda helt överens om att det kommer göras en IVF-resa till. Så länge längtan är större än rädslan att misslyckas tycker jag man, om man har möjlighet, ska försöka.

En av tjejerna som har varit med på bloggträffarna sa att man ju trots allt är ofrivilligt barnlös fram tills man har så många barn man från början önskade. Kanske har hon rätt...

Håller tummarna för att det blir ett plus för er, utan IVF!

Kram Sara

2012-11-14 @ 14:16:16
URL: http://langtaneftertvillingarna.com
Postat av: Lottis

Läst din blogg ett par gånger tidigare, men inte kommenterat. Dottern kom i aug förra året efter en lyckad första IVF. Vi var båda överens om att om det lyckades så var vi nöjda med ett barn... eller. Idag är dottern 15 mån och det drar i bebistarmen nåt enormt... Inget som säger att vi kan lyckas på egen hand, men jag känner som du, det kommer inte gå... Så snart ska Operation Övertala Sambo starta, tror jag... Håller tummarna för att ni ska lyckas :-)

2012-11-16 @ 23:17:48
URL: http://norasmamma.blogg.se
Postat av: Anna

Har en son som kommit till efter många års kämpande, bland annat i IVF-världen. Det tog sig efter 3:e insättningen, och när han föddes kände jag som du: vågar man ens hoppas på att få ännu ett barn? Vi som kände att vi vunnit högsta vinsten i och med att få ett barn, varför skulle vi ge oss in i IVF-karusellen igen och utmana ödet..?

Vi hann bara prata ytligt om det appråpå att min ägglossning kom igång efter att ha varit "vilande" i ca 10 år. Jag visste att den hade kommit igång pga att stickorna gav positivt utslag, men det jag inte visste (då) var att det var graviditeten! Så vi blev spontangravida, trots att jag också hade en känsla av att ett ev. syskon skulle bli evighetslångt kämpande.

Det finns ingen anledning för dig att känna samma hopplöshet, endera går det utan IVF eller med! :)

2012-11-24 @ 20:39:35
Postat av: mon

men du...ta ett djupt andetag och kanske forsok med akupuktur bara forst och sedan forsok,,,ha det roligt medans och njut av det barn ni har...barn behover inte ha tva ars aldersskillnad for att blibra vanner och barn kan vara lyckliga aven utan syskon...se vad som hander och gor det basta av situationen vilken den an ar...las boken liten stor eller mittemellan om hur man blir som manniska med syskon eller inte som storasystereller lillebror.etc.kram

2012-12-06 @ 15:33:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0