En smygande längtan..
Läser din blogg, har kommenterat förr för länge sedan. Så kul att följa er glädje med er dotter.
Gjort samma resa och fick en efterlängtad dotter, men längtan efter syskon var stor. Vi väntade inte så länge utan vi tog tag i IVF igen eftersom det kändes jobbigare för oss att hoppas och vänta än att ta tag i saken.
Vi fick ännu en dotter, längtan tog dock inte slut så nu väntar vi nr 3 efter ännu en IVF resa.
Det är ju inte alla det fungerar för men det känns ändå som att om det har fungerat en gång så finns ju chansen där och vi tyckte att det var värt att testa. Det är tufft med alla hormoner och kontroller när man har en liten hemma men man försöker ju få ngt fantastiskt. och då är det värt det.
Håller tummarna för att ni och er dotter ska få uppleva ett syskon.
Stort KRAM från en medsyster
Jag förstår precis vad du menar - längtan efter en bebis till(INTE nu) finns där - och gör att man känner sig skyldig. Fast vi "fick" två.
Redan på BB sa vi att vi kommer försöka igen, att vi vill uppleva det här igen.
Killarna är ju bara 6 månader så det är inget som är aktuellt nu, men vi är båda helt överens om att det kommer göras en IVF-resa till. Så länge längtan är större än rädslan att misslyckas tycker jag man, om man har möjlighet, ska försöka.
En av tjejerna som har varit med på bloggträffarna sa att man ju trots allt är ofrivilligt barnlös fram tills man har så många barn man från början önskade. Kanske har hon rätt...
Håller tummarna för att det blir ett plus för er, utan IVF!
Kram Sara
Läst din blogg ett par gånger tidigare, men inte kommenterat. Dottern kom i aug förra året efter en lyckad första IVF. Vi var båda överens om att om det lyckades så var vi nöjda med ett barn... eller. Idag är dottern 15 mån och det drar i bebistarmen nåt enormt... Inget som säger att vi kan lyckas på egen hand, men jag känner som du, det kommer inte gå... Så snart ska Operation Övertala Sambo starta, tror jag... Håller tummarna för att ni ska lyckas :-)
Har en son som kommit till efter många års kämpande, bland annat i IVF-världen. Det tog sig efter 3:e insättningen, och när han föddes kände jag som du: vågar man ens hoppas på att få ännu ett barn? Vi som kände att vi vunnit högsta vinsten i och med att få ett barn, varför skulle vi ge oss in i IVF-karusellen igen och utmana ödet..?
Vi hann bara prata ytligt om det appråpå att min ägglossning kom igång efter att ha varit "vilande" i ca 10 år. Jag visste att den hade kommit igång pga att stickorna gav positivt utslag, men det jag inte visste (då) var att det var graviditeten! Så vi blev spontangravida, trots att jag också hade en känsla av att ett ev. syskon skulle bli evighetslångt kämpande.
Det finns ingen anledning för dig att känna samma hopplöshet, endera går det utan IVF eller med! :)
men du...ta ett djupt andetag och kanske forsok med akupuktur bara forst och sedan forsok,,,ha det roligt medans och njut av det barn ni har...barn behover inte ha tva ars aldersskillnad for att blibra vanner och barn kan vara lyckliga aven utan syskon...se vad som hander och gor det basta av situationen vilken den an ar...las boken liten stor eller mittemellan om hur man blir som manniska med syskon eller inte som storasystereller lillebror.etc.kram
