1 år tror jag visst att det gått !!
Känner igen mig i allt du skriver. Vår tös fyller ett om en månad och hon kom till på tredje och sista gratisförsöket via IVF (och vi gjorde även ett FET efter första försöket). Många tankar. Men vi kommer att försöka själva och ev. sedan köra IVF igen. Och blir det inget syskon kommer vårt mirakel att visserligen vara ensambarn men vi hoppas att vår kärlek räcker långt.
Hej! Vi blev oxå gravida på 3e ivf-försöket, efter många års försök. Jag valde att äta ppiller efter pga att jag alltid haft mkt svåra mensbesvär och ville inte riskera att bli dålig när jag var hemma själv med skrutten. Efter ett par mån med konstant blödning bestämde jag mig för att sluta och sätta in spiral istället... Det hann jag aldrig för jag blev gravid där på en gång! Tokigt, när man försökt så länge första gången! Så, inget är omöjligt! :)
Känner igen mycket av det du skriver. Vi ville ha syskon ganska tätt, men jag var som du nervös över att ge mig in i ivf-svängen igen. Jag hade en tanke om att försöka ganska tidigt, innan jag började känna "riktig längtan" efter ett syskon för att inte känna pressen lika mycket och att vi då skulle ha ett par år "på oss" utan att åldersskillnaden blev för stor. Men så gick det på första FET:et, som jag verkligen aldrig trodde.
Visst är det lite tufft att vara gravid och ha en så liten, och jag är lite rädd hur det ska bli att räcka till för två småttingar. Men samtidigt känns det helt fantastiskt att E ska få ett syskon.
Jag hade precis samma tankar. Vi fick en tös tre veckor efter er och nu började vi också prata "seriöst" om när vi ska satsa på syskon och hur många försök vi ska ge det på egen hand. Vi blev klassade som ofrivilligt barnlösa så någon liten chans kanske det fanns att kroppen numera vet hur man gör :)
Vi började när dottern blev elva månader och vi blev helt ställda när det tog sig direkt.... nu sitter jag hör gravid i vecka 8 och en känsla av skräckblandad förtjusning. Innerst inne känner vi lycka trots diverse orosmoln som dyker upp då och då...
